Mästerpoet

Om det är något jag kan sakna vissa kvällar så är det lyrikböcker som jag har läst men varit för snål för att köpa. De finns ju på biblioteket och det är annat som behöver läggas pengar på och jag har ju redan läst den... En sådan bok är En fabel skriven på stenar av Marie Lundquist. Hemlånad ett tjugotal gånger på ett år.

Det går inte en vecka utan att någon rad ur hennes dikter dyker upp i mitt huvud, ibland helt lösryckt, andra gånger för att det passar så väl in. Hon är en poet med ett makalöst språkbruk. De två orden i sig är märkliga att sätta bredvid varandra när en pratar om poesi, för är inte alla poeter skickliga ordvirkare? Nja, skulle jag vilja säga. Det handlar förstås om smak, om vad som går rätt in i hjärtkamrarna, men enligt min mening är det mycket poesi som inte förstår sig på sig självt. Poeten verkar har lekt in sig i sin hjärna så till den grad att den inte själv kan se vad den har skrivit. Vilket gör det alldeles olidligt att gå och lyssna på, åh, jag kan räkna upp flera poesiläsningar där jag börjat titta efter nödutgångarna i salen för att det har känts som att jag inte kan med mer.

Men. Marie Lundquist. Som väger varje ord, bär upp det med öppen hand och låter det sedan sväva i luften innan hon plockar upp ett nytt. Det som händer är att orden faktiskt samtalar med varandra, istället för att stå stelt i rader på vitt papper.

Biskop i brand

... men inte alls som på TV. Jag gillar att det ser ut som att fönstren sjunger, som att det hoppar guldnoter ut ur varje vardagsrum. Apropå det där med bränder och förorter och katastrofstämplingar, så tog Medierna i P1 upp hur reportage härifrån har vinklats och vridits på. Programmet har den talande titeln "Tillbaka till bilbränderna".

Att hålla hjärtat helt

... eller något. Hålla orden flödande, modet torrt och cederdoftande. Jag har ett bokmärke som jag fick när jag var liten, ett tunt snidat träark i cederträ som luktar sagor.

Åh. Ännu en refusering, den här gången på mailen:

"Hej, Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning. Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning, Albert Bonniers Förlag"

Jag tänker: Okej, manuset ÄR ofärdigt och en kan ha otur och det finns så många romanutkast att det är som att vinna på Triss att bli läst på riktigt och sedan utgiven. Den där gamla dängan om att inte ge upp, att tro på sig själv, att vara envis (gudars, vad jag kan vara envis, det gäller nästan att hejda sig ibland), hitta nya vägar, hålla hajarna i luften, se till möjligheterna... Ni vet. Kinderägget jag skrev om för några inlägg sedan. Författaren som är både god att läsa, trevlig att titta på och lätt att marknadsföra.

Eller så kanske jag helt enkelt inte platsar i den litterära världen. Hujedamej, den tanken eliminerar jag direkt.

Framåtfötter

Ibland måste en resa sig, skaka av sig allt gammalt och flytta fötterna i en riktning som en inte har gått ännu. Det är det jag planerar att göra. Inte innan jul men efter. Jag har mina funderingar på vart jag ska, men skulle gärna vilja höra vart ni helst tar vägen.
Favoritstäder? Bästa havsklippan/skogsdungen?

MÅNADENS TANT

Härmed startar jag en ny utmärkelse på den här bloggen:

MÅNADENS TANT

för att hylla dem som tar tillvara på sina tantegenskaper istället för att gömma undan dem. Vad är då en tant? Eftersom tanten i mig är en queer sådan är förstås min definition av ordet också åt det könsospecifika hållet. Även om det nog mest kommer att bli kvinnor (i alla åldrar) som lyfts fram. Ni som har sett filmen Venus Boyz vet att inte ens den definitionen ('kvinna') är särskilt hållbar i alla lägen. Men. En tant är någon som jag bestämmer är en tant. Och den som tycker annorlunda får gärna göra det.

December månads tant blir i alla fall författaren och samhällsaktivisten Margaret Atwood. Denna månad syftar tantheten mest på hennes jordliga ålder. Hennes själsliga, skrivande ålder är omöjlig att bestämma och det är det jag älskar med henne. Hon är storögd som en tvååring, bitsk som en trettiosjuåring, klok som en sjuttioåring. I hennes bok om skrivande, Negotiating with the Dead, berättar hon väldigt humoristiskt om hur hon som ung poet sökte sig till små kaféer och svåra litterära sällskap i Ottawa och hur det var svårt att hitta sin väg när det bara fanns två för kvinnor på den tiden; hemmafru eller någon slags ekonom. Atwood, alltid blixtskarp, valde utbildning framför att lägga sin framtid i en karls händer.

Och sedan började hon få texter publicerade (hennes guide för blivande författare på hemsidan är ett läsmåste!) och är nu en högst respekterad författare för sitt sätt att bända och böja på historier och samtidigt hålla läsarens intresse precis där hon vill ha det - i texten, i huvudet. Utöver historieberättandet är hon aktiv i arbetet (det viktigaste!!!) att rädda den här planeten. Både genom tankeväckande artiklar och genom hur hon lever sitt liv. Gå in på hennes hemsida, bo där ett tag.

Julklappar som lyser

Såhär innan julhärjet drar igång på allvar måste jag slänga ut några titlar som har lyst upp mina tågresor/tankar/tisdagsonsdagsbestyr. En bok är alltid en fin julklapp, för det är inte bara en sak utan en dörr till en människas fortsatta liv. Säg det hemmabiosystem eller den bil som kan sägas göra samma sak - förändra, vägleda, sällskapa med en människa, inte bara i två år utan i trettio. Just. Trettio.
Så, om du vill investera i en livshållbar julklapp, lägg de här böckerna på minnet:

Hotel World av Ali Smith
Ali Smith blev uppmärksammad härborta när hon kom ut med (och fick pris för), The Accidental (med den märkliga svenska titeln Jag är allt du drömt), en himlabra bok, men väldigt annorlunda från hennes andra verk. Hotel World kom ut tidigare och enligt min åsikt är den bättre och djärvare. Om någon bok är LIV rakt igenom så är det den här. Jag vet ingen författare som kan börja en roman med ett "Wooohooooo" och faktiskt komma undan med det, till och med göra det genialt.

Pappan och havet av Tove Jansson
Har jag skrivit det förut? Den handlar om mumintroll men lika mycket om varje människas existens och varje levande organisms förhållande till vartannat. Att läsa den här boken är som att hitta hem, här får en vara människa, med tvivel, tysta dagar och hemliga önskningar. Och. En oerhörd kärlek till havet.

Weight av Jeanette Winterson
In all fairness, jag kunde ha skrivit Lighthousekeeping, men där den är kontemplerande, är Weight självransakande. Både ur författarens egen synpunkt (älskar förordet till den här boken) och för den som läser. Weight är en bok i Canongate-serien där olika författare skriver sina versioner av kända myter. Winterson har valt myten om Atlas och Herakles, Atlas som blir straffad av gudarna att hålla upp hela jordklotet, därav namnet på boken. Som alltid i Wintersons böcker finns också ett starkt berättar-jag, i det här fallet en person som försöker att hitta ett sätt att bära tyngden av livet, av de motsättningar som alla människor stöter på. Och sedan, den viktigaste frågan förstås: Måste man bära tyngden? Går det inte att leva utan den?

The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz
Gör dig själv en tjänst och glöm bort de dåliga recensionerna du har läst om den här boken. Den är fantastisk, den är pulserande, den är späckad med våghalsiga svängar i både språk och historia, den har helt underbara karaktärer OCH ett stycke viktig samtidshistoria - den om den Dominikanska Republikens vedemödor under Trujillo, eller El Jefe, som han också kallades.

The Mill on the Floss av Georg Eliot
Kände att jag behövde väga upp de nya böckerna med en riktig tungviktarklassiker. Kanske inte lika läst som Middlemarch av samma författare, men desto större anledning att ge sig på den. Jag läste den här boken förra året och den har inte släppt taget om mig än. Det är en STOR bok både i omfång och i språkbruk, men bli inte förskräckt, Eliot var en av dem som förnyade det engelska litterära språket. The Mill on the Floss är en berättelse om två syskon och deras uppväxt, hur de drivs isär, buntas ihop och alla människor som kommer och går i deras liv. I korthet. Det som grep tag i mig mest var hur Eliot skrev om tiden, att den verkade gå allt fortare (betänk! detta var på 1800-talet!!!) efter industrialismens genombrott. Om en vill läsa en författare som verkligen litar på sin läsare, som tar dig i handen och leder dig genom tiden, prova Eliot. Jag blev biten.

Skrivhörna

Lägg märke till hönsnätet i vänster hörn. Föreställ dig en likadan skiljelinje på andra sidan bordet. Jag sitter mellan två läger; skyddad konst och inspärrade böcker, allt för en gnaglysten hunds skull. Åh, jag har hörselkåpor på mig när jag skriver. Bara för att göra bilden ännu mer absurd.