Kafé Kartong

Mästerpoet

2009-12-14T22:56:00.004+01:00

Om det är något jag kan sakna vissa kvällar så är det lyrikböcker som jag har läst men varit för snål för att köpa. De finns ju på biblioteket och det är annat som behöver läggas pengar på och jag har ju redan läst den... En sådan bok är En fabel skriven på stenar av Marie Lundquist. Hemlånad ett tjugotal gånger på ett år.

Det går inte en vecka utan att någon rad ur hennes dikter dyker upp i mitt huvud, ibland helt lösryckt, andra gånger för att det passar så väl in. Hon är en poet med ett makalöst språkbruk. De två orden i sig är märkliga att sätta bredvid varandra när en pratar om poesi, för är inte alla poeter skickliga ordvirkare? Nja, skulle jag vilja säga. Det handlar förstås om smak, om vad som går rätt in i hjärtkamrarna, men enligt min mening är det mycket poesi som inte förstår sig på sig självt. Poeten verkar har lekt in sig i sin hjärna så till den grad att den inte själv kan se vad den har skrivit. Vilket gör det alldeles olidligt att gå och lyssna på, åh, jag kan räkna upp flera poesiläsningar där jag börjat titta efter nödutgångarna i salen för att det har känts som att jag inte kan med mer.

Men. Marie Lundquist. Som väger varje ord, bär upp det med öppen hand och låter det sedan sväva i luften innan hon plockar upp ett nytt. Det som händer är att orden faktiskt samtalar med varandra, istället för att stå stelt i rader på vitt papper.

Biskop i brand

2009-12-14T22:48:00.006+01:00

... men inte alls som på TV. Jag gillar att det ser ut som att fönstren sjunger, som att det hoppar guldnoter ut ur varje vardagsrum. Apropå det där med bränder och förorter och katastrofstämplingar, så tog Medierna i P1 upp hur reportage härifrån har vinklats och vridits på. Programmet har den talande titeln "Tillbaka till bilbränderna".

Att hålla hjärtat helt

2009-12-09T23:31:00.009+01:00

... eller något. Hålla orden flödande, modet torrt och cederdoftande. Jag har ett bokmärke som jag fick när jag var liten, ett tunt snidat träark i cederträ som luktar sagor.

Åh. Ännu en refusering, den här gången på mailen:

"Hej, Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning. Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning, Albert Bonniers Förlag"

Jag tänker: Okej, manuset ÄR ofärdigt och en kan ha otur och det finns så många romanutkast att det är som att vinna på Triss att bli läst på riktigt och sedan utgiven. Den där gamla dängan om att inte ge upp, att tro på sig själv, att vara envis (gudars, vad jag kan vara envis, det gäller nästan att hejda sig ibland), hitta nya vägar, hålla hajarna i luften, se till möjligheterna... Ni vet. Kinderägget jag skrev om för några inlägg sedan. Författaren som är både god att läsa, trevlig att titta på och lätt att marknadsföra.

Eller så kanske jag helt enkelt inte platsar i den litterära världen. Hujedamej, den tanken eliminerar jag direkt.

Framåtfötter

2009-12-09T12:11:00.003+01:00

Ibland måste en resa sig, skaka av sig allt gammalt och flytta fötterna i en riktning som en inte har gått ännu. Det är det jag planerar att göra. Inte innan jul men efter. Jag har mina funderingar på vart jag ska, men skulle gärna vilja höra vart ni helst tar vägen.
Favoritstäder? Bästa havsklippan/skogsdungen?

MÅNADENS TANT

2009-12-07T23:17:00.005+01:00

Härmed startar jag en ny utmärkelse på den här bloggen:

MÅNADENS TANT

för att hylla dem som tar tillvara på sina tantegenskaper istället för att gömma undan dem. Vad är då en tant? Eftersom tanten i mig är en queer sådan är förstås min definition av ordet också åt det könsospecifika hållet. Även om det nog mest kommer att bli kvinnor (i alla åldrar) som lyfts fram. Ni som har sett filmen Venus Boyz vet att inte ens den definitionen ('kvinna') är särskilt hållbar i alla lägen. Men. En tant är någon som jag bestämmer är en tant. Och den som tycker annorlunda får gärna göra det.

December månads tant blir i alla fall författaren och samhällsaktivisten Margaret Atwood. Denna månad syftar tantheten mest på hennes jordliga ålder. Hennes själsliga, skrivande ålder är omöjlig att bestämma och det är det jag älskar med henne. Hon är storögd som en tvååring, bitsk som en trettiosjuåring, klok som en sjuttioåring. I hennes bok om skrivande, Negotiating with the Dead, berättar hon väldigt humoristiskt om hur hon som ung poet sökte sig till små kaféer och svåra litterära sällskap i Ottawa och hur det var svårt att hitta sin väg när det bara fanns två för kvinnor på den tiden; hemmafru eller någon slags ekonom. Atwood, alltid blixtskarp, valde utbildning framför att lägga sin framtid i en karls händer.

Och sedan började hon få texter publicerade (hennes guide för blivande författare på hemsidan är ett läsmåste!) och är nu en högst respekterad författare för sitt sätt att bända och böja på historier och samtidigt hålla läsarens intresse precis där hon vill ha det - i texten, i huvudet. Utöver historieberättandet är hon aktiv i arbetet (det viktigaste!!!) att rädda den här planeten. Både genom tankeväckande artiklar och genom hur hon lever sitt liv. Gå in på hennes hemsida, bo där ett tag.

Julklappar som lyser

2009-12-07T21:26:00.010+01:00

Såhär innan julhärjet drar igång på allvar måste jag slänga ut några titlar som har lyst upp mina tågresor/tankar/tisdagsonsdagsbestyr. En bok är alltid en fin julklapp, för det är inte bara en sak utan en dörr till en människas fortsatta liv. Säg det hemmabiosystem eller den bil som kan sägas göra samma sak - förändra, vägleda, sällskapa med en människa, inte bara i två år utan i trettio. Just. Trettio.
Så, om du vill investera i en livshållbar julklapp, lägg de här böckerna på minnet:

Hotel World av Ali Smith
Ali Smith blev uppmärksammad härborta när hon kom ut med (och fick pris för), The Accidental (med den märkliga svenska titeln Jag är allt du drömt), en himlabra bok, men väldigt annorlunda från hennes andra verk. Hotel World kom ut tidigare och enligt min åsikt är den bättre och djärvare. Om någon bok är LIV rakt igenom så är det den här. Jag vet ingen författare som kan börja en roman med ett "Wooohooooo" och faktiskt komma undan med det, till och med göra det genialt.

Pappan och havet av Tove Jansson
Har jag skrivit det förut? Den handlar om mumintroll men lika mycket om varje människas existens och varje levande organisms förhållande till vartannat. Att läsa den här boken är som att hitta hem, här får en vara människa, med tvivel, tysta dagar och hemliga önskningar. Och. En oerhörd kärlek till havet.

Weight av Jeanette Winterson
In all fairness, jag kunde ha skrivit Lighthousekeeping, men där den är kontemplerande, är Weight självransakande. Både ur författarens egen synpunkt (älskar förordet till den här boken) och för den som läser. Weight är en bok i Canongate-serien där olika författare skriver sina versioner av kända myter. Winterson har valt myten om Atlas och Herakles, Atlas som blir straffad av gudarna att hålla upp hela jordklotet, därav namnet på boken. Som alltid i Wintersons böcker finns också ett starkt berättar-jag, i det här fallet en person som försöker att hitta ett sätt att bära tyngden av livet, av de motsättningar som alla människor stöter på. Och sedan, den viktigaste frågan förstås: Måste man bära tyngden? Går det inte att leva utan den?

The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz
Gör dig själv en tjänst och glöm bort de dåliga recensionerna du har läst om den här boken. Den är fantastisk, den är pulserande, den är späckad med våghalsiga svängar i både språk och historia, den har helt underbara karaktärer OCH ett stycke viktig samtidshistoria - den om den Dominikanska Republikens vedemödor under Trujillo, eller El Jefe, som han också kallades.

The Mill on the Floss av Georg Eliot
Kände att jag behövde väga upp de nya böckerna med en riktig tungviktarklassiker. Kanske inte lika läst som Middlemarch av samma författare, men desto större anledning att ge sig på den. Jag läste den här boken förra året och den har inte släppt taget om mig än. Det är en STOR bok både i omfång och i språkbruk, men bli inte förskräckt, Eliot var en av dem som förnyade det engelska litterära språket. The Mill on the Floss är en berättelse om två syskon och deras uppväxt, hur de drivs isär, buntas ihop och alla människor som kommer och går i deras liv. I korthet. Det som grep tag i mig mest var hur Eliot skrev om tiden, att den verkade gå allt fortare (betänk! detta var på 1800-talet!!!) efter industrialismens genombrott. Om en vill läsa en författare som verkligen litar på sin läsare, som tar dig i handen och leder dig genom tiden, prova Eliot. Jag blev biten.

Skrivhörna

2009-12-06T23:19:00.001+01:00

Lägg märke till hönsnätet i vänster hörn. Föreställ dig en likadan skiljelinje på andra sidan bordet. Jag sitter mellan två läger; skyddad konst och inspärrade böcker, allt för en gnaglysten hunds skull. Åh, jag har hörselkåpor på mig när jag skriver. Bara för att göra bilden ännu mer absurd.

Glasgow

2009-12-05T21:49:00.003+01:00

Glasgow. En utsikt inte långt från Glasgow School of Art. Hit reste jag förra året med fickorna fulla av framtidstankar om dragiga fönster, te med mjölk och socker i, hemtrevliga pubar

och pratet

ochspråketochdetskorrandesvängandelivsallvaretsvartablänketiögonen-skrattet som finns i boken Trainspotting av Irvine Welsh. Allt hittade jag här.

Om refuseringsbrev

2009-12-05T21:37:00.001+01:00

Här är två, inkomna häromveckan, en vecka efter att jag skickat in mitt manus.

"Hej! Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Från och med september 2009 skickar vi inte längre tillbaka refuserat material. Manuskripten hanteras konfidentiellt och de som inte antas makuleras. Med vänliga hälsningar, Norstedts Förlag"

"Hej Emilie, Tack för att du skickat in ditt manus "Vind" till Natur och Kultur. Som du säkert vet är konkurrensen på bokmarknaden hård och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag! Med vänliga hälsningar, Natur & Kultur"

Himla snabbt jobbat med tanke på att det brukar ta förlagen åtminstone en månad att höra av sig. Det är så svårt med refuseringar. En får tänka Astrid Lindgren och associera vidare - Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Barnen i Bullerbyn, mm, bullar, kanske ska baka, vilken sort, hitta en bra musik att baka till, vart la jag den skivan, vad gör de här skorna här? Sesam!
och sedan... vad är det här för kuvert? Just det, Norstedts, oh well äsch. Nu blir det bullar.

Få höra: Bästa musiken att baka till? Såhär kring jul är jag oförställt förtjust i dova julmelodier, gärna sjungna av någon sober brittisk kör. Och så Edith Piaf, förstås. Raka motsatsen.

Grå dagar, svarta hundar

2009-12-05T21:22:00.001+01:00

Hörni. Det har varit plastuselt med uppdateringar på den här bloggen. Jag bugar mig det djupaste och säger förlåt. Och att jag inte kan lova ändring. Men. Jag har aldrig lärt mig att kallprata, så ett bloggande för utfyllnads skull funkar inte för mig.

Här är Sesam på en gräsmatta nära vårt vita betonghus. Det byggs på i huset bredvid så han hittar allt möjligt spännande bland löven - skumgummibitar, gamla snusprillor, arbetshandskar. Allt ska bitas och betygsättas. Favoriterna är nog fortfarande pinnar som är längre än honom själv. Och mina stickade vantar förstås.

Redigt bröd

2009-11-25T20:16:00.000+01:00

Det här krutbrödet är en variant av "Fruktbröd med nötter" ur boken Under Valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström, som i övrigt är en helt underbar bok. Fick den i julklapp förra året och den har använts och hämtats inspiration från till otaliga måltider. Det jag tycker är så fint med den här boken (och överhuvudtaget Anna Bergenströms sätt att arbeta med mat) är att den är varierad. Det finns så många olika sorters recept och det används olika kryddor (som tillreds på olika sätt) så att maträtterna får karaktär. Ett recept går att kombinera med ett annat, det går att lägga till och ta bort och fantisera själv. Sedan är jag så tacksam över att de råvaror som används är enkla, även om de piffas upp ibland, men det är inte en lyxartikel på en annan (ge mig ett recept till som innehåller tryffel och svindyr ost och jag ska skälla ut dig) utan mat som de flesta läsare har råd att tillaga.

Så, brödet!

Ingredienser:

4 1/2 dl vetemjöl

1 dl havregryn

1/2 dl vetekross

1 1/2 dl grovt rågmjöl

2 tsk bikarbonat

1/2 dl grovhackad mandel (behöver inte skalas, men sköljas)

1/2 dl linfrön

1/2 dl naturella solroskärnor

1 - 2 dl russin

1 dl mörk sirap

5 dl filmjölk

Gör såhär:

Blanda mjöl, havregryn och bikarbonat först. Fortsätt med alla torra ingredienser och blanda sedan ner sirapen och filmjölken. Häll smeten i en smord och bröad form (smörj gärna med en neutral matolja, t ex. rapsolja).

Grädda i nedersta delen av ugnen i ungefär en och en halv timme på 160 grader.

Låt den ligga i formen en stund innan du stjälper upp den. Förvara i kylskåp.

Valptänder, tjugotimmarsdagar

2009-11-23T20:24:00.000+01:00

Det har blivit lite svårt att uppdatera den här bloggen. Jag skyller på valptänderna. De små som borrar sig in i de mjukaste fingerlederna och på den ömtåligaste handledshuden. I soffstoppning, strumbyxor, sänglakan. För att inte tala om skosnören. Gudars!

Mina dygn består numera av tjugo timmars vakenhet och fyra timmars bruten sömn. Jag sover i fåtöljen, vid matbordet, mellan ett valpmål och ett annat. Och när jag får lite tid över (när jag inte är så trött att jag måste sova och när Sesam ligger och sömnsnuttar och ser alldeles otroligt lätthanterlig ut) försöker jag att hinna med skolan.

Mina intellektuella samtal handlar mest om bajspåsar och inkallning. Men. Han är det i särklass finaste och mest lyckobringande. Trots de vassa tänderna.

Tamarind och tempel

2009-11-13T17:14:00.000+01:00

Förra året fick jag chansen att för skriva.nets räkning bevaka bokmässan i Göteborg. Ett av de bästa seminarierna som jag var på (som gjorde mig sugen på att läsa en ny författare) var det med den indiska författaren Ambai. Nu har jag lånat hem hennes novellsamling Flod som gavs ut på svenska 2008 och det som gör mig mest glad är att den med Birgitta Wallins tolkning inte känns översatt.

En av mina stora sorger när det gäller litteratur är att jag inte behärskar alla språk i världen. Något väldigt viktigt går förlorat när en text översätts från ett språk till ett annat; ofta är det rytmen, balansen mellan det skarpa och mjuka och de nyanser som bor i varje ord. Ett ord är som ett jordklot, det finns hav och mylla och himmel och sprakande livsformer och det är sådant som går att förnimma i en bok när man läser den på originalspråk men tyvärr försvinner det oftast i översättningen. Där blir ord bara information, byggklossar som inte är värda något i sig annat än att tillsammans utgöra det torn de ska vara.

Går det att förstå världen utanför ens eget språk? Det är en lång diskussion och det finns många intressanta teser om det men jag lämnar dem åt sidan just nu.

Flod. En samling med det mesta av Indien i form av kryddor, maktspel, stor natur, andlighet och vardagsgrubbel. Om du som jag älskar detta land så är det fin bok att fördriva bussresan eller sällskapa lunchen med. Läs inlägget jag skrev om seminariet med Ambai på skriva.net.

Sesam

2009-11-12T15:27:00.001+01:00

Nu är han här! Äntligen!!!

Bokbuss med hjärta

2009-11-07T21:26:00.001+01:00

Har fått veta att Internationella bokbussen här i Göteborg har blivit utnämnd till årets bokbuss. Välförtjänt!!! tycker jag som har haft äran att åka med bussen ut i Göteborgs mer betongbyggda stadsdelar och läsa poesi och hålla i skrivarövningar.
Bokbussen bygger på den vackraste av tankar - att ta litteraturen till platser där människor befinner sig. Särskilt denna bokbuss, som bär med sig titlar på en massa olika språk och dessutom har samma böcker översatta till svenska, för att det ska vara enkelt och roligt att läsa sina favoritromaner på sitt hemspråk och samtidigt lära sig ett nytt.
Att flänga runt från en stadsdel till en annan oavsett väder, att på kort tid låna ut böcker, ställa i ordning så att det är lätt att hitta det en vill ha och ösa ut sin kunskap och sitt tålamod till alla ordhungrande boklånare kräver ork, engagemang och framförallt hjärta och det är något som den internationella bokbussens eldsjälar har mycket av.

November

2009-11-06T17:40:00.000+01:00

Nästan all grönska är borta utomhus men mina tomatplantor växer sig större varje dag. Själv drömmer jag allt märkligare saker och har konfronterats med ett oundvikligt faktum: att jag efter elva års trogen vegetarianism återigen kommer att bidra till den o-ordsspäckade köttindustrin: o-miljövänliga, o-humana, o-resurssnåla (hm, inte mycket till ord det där) och o-hälsosamma... Men. Å andra sidan vet jag att denna lilla hund som snart ska bosätta sig hos oss kommer att ge upphov till så mycket glädje och kraft att det är, eh, om inte värt det så i alla fall inte o-värt det...

Enbart KRAV-kött blir det förstås. Och många kilon mindre per månad än vad en genomsnittlig människa av köttätartyp brukar sätta i sig.

Gudars.

Jag laddar inför skolan som börjar på måndag igen och drar ut på de sidorna jag har kvar på senaste Dykes to Watch Out For-albumet. Älskar det! Huvudkaraktären Mo (författaren Alison Bechdels alter ego) som inte kan hålla sig från att kommentera och kritisera precis allt som händer i världen i form av miljöförstöringar, konservativa politiker, hbt-diskriminering. Hennes vänner är alla aktiva i arbetet för en bättre värld, och åh, intrigerna mellan dem, som alltid i en begränsad subkulturell krets där alla har haft ihop det med alla vid en eller annan tidpunkt eller så råkar de falla för samma tjej eller retar gallfeber på varandra genom att bli alltför normativa i sina ickehetero-parförhållanden. Ge mig mer!!!

Underbara seriealbum

2009-11-03T18:11:00.000+01:00

Jag är fast, jag är förälskad, förtrollad, förflaxfixerad vid denna serie Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel. Den är smart, sylvass och så hysteriskt rolig att till och med jag, som sällan skrattar högt när jag läser en bok, sitter och vrider mig av fniss i fåtöljen. Har längtat efter att få läsa den här serien och äntligen fanns den på biblioteket, tyvärr bara i de små seriealbumen, inte den stora samlingsboken som också finns. Gå in på Alison Bechdels hemsida så förstår ni vad jag menar.

De små sakernas vardag

2009-11-02T11:15:00.000+01:00

Vad finns att göra på en regnmild måndag?

En kan värma sina händer runt en kopp te...

eller ge sig ut och trädspana...

... eller lära sig att sticka en tröja.

Hitta hem

2009-10-31T21:13:00.001+01:00

Det är himla fint när en kan hitta hem lite varstans i världen. Senast gjorde jag det i ett omtyckt bokkafé uppe i Umeå där jag utan diskretion plåtade överallt (dock är det här kortet ovan, det bästa, taget av min sambo och medresenär), sörplade soppa och köpte tidningen Horisont. Nog för att jag hade kunnat inhandla både en och tio böcker men det kan jag ju alltid. I alla fall: Bokcafé Pilgatan; ännu en fristad för den ordslukande.

Björkstaden

2009-10-30T23:41:00.000+01:00

Visst är det björkar. Visst är det Umeå.

De döda kattornas grotta

2009-10-30T23:14:00.000+01:00

På väg hem från Umeå läser jag ut Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist. Det är en författare som jag beundrar, även om jag bara har läst en bok av honom innan, Livläkarens besök och lyssnat på delar av hans roman Ett annat liv, som sändes i P1 i somras. En del författare är sådana, det räcker med att en ska läsa några meningar av dem för att känna vördnad för deras arbete. Efter Livläkarens besök var jag inte såld och stjärnsjungande, men jag var berörd och det räcker ända fram till nästa bok.

Så. Kapten Nemos bibliotek. En bok som blivit ett begrepp i mitt huvud redan innan den hamnat i bokhyllan härhemma och som med all säkerhet kommer att fortsätta att veckla ut sig i mina tankar även nu när jag har läst den. Helt enkelt: det handlar om ett utbyte. Två barn i trakten som blivit förväxlade vid födseln och som sedan byts tillbaka, flera år senare. Dessa två barn blir sedan sammanbundna, genom sina livsöden och tidningsrubrikerna om dem och framförallt, genom ett annat barn som skickas till det gröna huset för att hålla en av bortbytingarna sällskap.

Tre barn. Det ena lite äldre, det är Eeva-Lisa, hon har en mamma som det bara viskas om för att hon sägs ha varit otuktig. Eeva-Lisa är Kärleken, både för Johannes (det är honom hon ska hålla sällskap) och för jaget i boken. Johannes och jaget. Jaget och Johannes. Tre barn. Ett mantra: att man antingen är offer, förövare eller bödel. Vem är vad?

Allt handlar om att lägga ihop. Detta är vad jaget i boken inser och upprepar för sig själv, gång på gång, sedan historien har sprungit ifrån honom och han väntar på Kapten Nemos direktiv. Vem är Kapten Nemo? Han är den som skyddar när Människosonen har vänt bort sin uppmärksamhet för att ta hand om någon som har det sämre än en själv.

Alla människor vänder sig bort ifrån jaget, han blir "efterlämnad", inte en gång utan flera. Hans första mamma, hans första pappa, hans mamma efter tillbakabytet, hans Kärlek, till och med kattflickan i de döda kattornas grotta verkar föredra annat sällskap än hans.

Men Johannes. Som jaget delar livsband med. Efterlämnar även han?

Precis som jaget i boken vill jag gå tillbaka till de döda kattornas grotta. Där det sitter ett skelett av en kattflicka och blickar ut. Sedan ska jag bläddra mig igenom historien, innan tillbakabytet skedde och jaget hade en mamma och en säng i det gröna huset och sedan framåt, långt efter, när han försöker att stoppa sin kärlek från att förblöda i vedboden. Ett offer, en bödel och en förrädare. Jag vill veta mer, jag vill läsa om, jag vill lägga ihop.

Inspirerad

2009-10-24T01:27:00.000+02:00

Jag säger bara Juliette Binoche. Gudars vilken härligt redig brud!

Hurra!

2009-10-22T19:00:00.000+02:00

Svenska kyrkans "JA" till likvärdigt äktenskap mellan människor av samma kön ska firas! Även av en som oftast inte rör sig i kyrkosalar. Här är ett vetebröd med en av mina favoritkryddor -kardemumma. Det bästa till teet eller det starka kaffet.

Shakespeare and Company

2009-10-22T14:39:00.000+02:00

Sådana här grådagar kan jag längta tillbaka till Paris, mest av allt till Shakespeare and Company. Att stiga in där var att komma hem; där får böckerna trivas och bråkas med varandra, ingen förväntar sig att de ska stå i snörräta rader som på givakt; några ligger ner, några står och samtalar, flera kullerbyttar ut ur hyllorna när de känner för det. Fick svindel när jag var därinne för att ALLT fanns, alla titlar som jag någonsin letat efter härhemma kunde hittas i en eller annan utgåva i denna affär som är mycket mindre i kvadratmeter än de flesta bokhandlarna här i Sverige.

Längst in i affären finns en trappa som leder upp till författarloftet där många beryktade författare har fått sängplats och skrovmål för natten. Det finns en själ i Shakespeare and Company och det är litteratursjälen, den som har hållits vid liv långt innan Sylvia Beach tog sina sista besparingspengar och startade sin boklåda på tjugotalets Paris och som sedan har överlevt både brand och nystart i och med att George Whitman, den nuvarande ägaren, slog upp dörrarna på Rue de la Bûcherie 37.

Om du inte har varit där, åk dit! Och om du inte har läst boken Shakespeare and Company av Sylvia Beach, då har du en fantastisk historia som innehåller stort mod, eccentriska skaparsjälar, besvärliga författare och fina vänskapsband, att vänta.

Fotot är taget av min resekompanjon och skrivande syster Jessi.

Catharina Gripenberg

2009-10-21T17:44:00.001+02:00

Det här är en av de finaste dikterna jag vet i Catharina Gripenbergs bok Ödemjuka belles lettres från en till en:

Brevvän, jag lagrar upp med fönsterskrapare.
Det kan börja klia närsomhelst. Och sen blir det kallt.
Hur kallt, vet bara fågeln fisken eller fjärilen.

Jag skulle vara mycket aktsam. Jag skulle inte hålla av dig
som barn håller i katter. Jag skulle tycka om dig som hjortar
löper långt borta över fält, som dun och små bäckar.
Vi skulle mötas så vaksamt att minnet inte skulle kunna komma ihåg det.
Med en gyllene bjällra skulle jag ringa till din lur.
Med en triangel skulle jag klinga på din trapp.
Se, snön är så lätt och den faller upp mot solen,
skulle vi säga, och kunna alla växters namn
att upprepa, jag skulle fråga, du skulle peka,
vi skulle så sådana små frön, sylta och brygga, jag borstade ditt hår,
jag höll i stegen åt dig. Tysta, som bara de som vänt åter kan vara.
Blev det kväll skulle jag gå hem. Du skulle säga
imorgon och gå varmsamt. Månen svävade så mjukt på himlen.
Vi skulle se varandra glimtvis som snöflingor när det är kallt.
Du skulle inte vara säker på om det varit jag.
Jag skulle inte vara säker på om det varit du.
Fågeln fisken och fjärilen skulle undra vart vi tagit vägen
och förgäves ropa Kom och sök.

För älskad kamp

2009-10-21T17:22:00.000+02:00

För längesedan bestämde jag mig att om jag någon gång skulle träffa en människa som inte var en kvinna men som jag ändå ville dela resten av mitt liv med, själsligt och juridiskt, så skulle jag ingå registrerat partnerskap. För att. Det är befängt att det finns två olika sorters sätt att bekräfta en och samma sorts kärlek.

Har cyklat och lyssnat på debatten i Studio Ett i P1 och blivit förfärad över några av de (bakåtsträvande, inåtvända) röster som hörts. Att citera rader som att "förlåt oss" för att kyrkan håller på att förändras till det bättre, PÅ RIKTIGT! Och att prata om att det skulle ställa till med svåra problem gentemot kyrkor i andra länder... Hur långt håller det argumentet? När det handlar om att ta ställning för människors lika värde?

Jag hoppas verkligen att förslaget om att människor av samma kön ska få lika rättigheter att vigas i kyrkan som människor med olika. Att säga nej är att rakt ut och med hög röst skrika att svenska kyrkan som organisation är homofobisk. Vilket vissa delar av den kanske är, men långt ifrån alla. Precis som svenska samhället i övrigt.

Livet i boktitlar

2009-10-17T19:09:00.001+02:00

Snubblade över Magix Bokbabbels utmaning om att låta boktitlarna en har hemma beskriva en själv. En uppgift som jag måste testa...

Är du man eller kvinna?
Girl Meets Boy

Beskriv dig själv
The Little Town Where Time Stood Still

Hur mår du?
Oryx and Crake

Beskriv stället du bor på
Wuthering Heights

Vart skulle du vilja resa?
The World and Other Places

Beskriv din bästa vän
Omega

Vilken är din favoritfärg?
The Color Purple

Hurdant väder är det just nu?
Hejdade, hejdade sken

Vilken är din favoritårstid?
The Falls

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Lyssnerskan

Vad betyder livet för dig?
More Fire

Hurdant är ditt parförhållande?
Ödemjuka belles lettres från en till en

Vad är du rädd för?
Pengar

Dagens aforism
Vintergatan går genom magen

Vilket råd skulle du vilja ge?
Konsten att bota en fanatiker

Hur skulle du vilja dö?
Beloved

Ditt motto
Jag ska ta dig dit

Glitterscenen

2009-10-17T15:54:00.000+02:00

Precis som många andra gick jag och väntade på den här boken. Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Som skrivit starka böcker som Den amerikanska flickan (fristående förstabok om Trakten där också Glitterscenen utspelar sig), Diva och Underbara kvinnor vid vatten. Mycket har sagts om det senaste av hennes verk och jag ska försöka att inte upprepa det men nog måste jag ändå säga att gudars, vilken bok!

När jag läste Den amerikanska flickan, strax efter att den hade fått Augustpriset år 2005, tog det mig ett tag att komma in i boken. Precis som i Glitterscenen hoppas det i kronologin, fram och tillbaka, meningar upprepas, ett historielager läggs över ett annat, det är ett pussel där varje bit ger sin del till helheten och bilden är inte klar förrän sista sidan. Med klar menas inte helt utredd och facitbelagd utan snarare att bilden går att se i sin helhet - hur en tolkar den sen är en helt annan sak.

Nu, när jag dök in i Glitterscenen, var jag beredd. Inte bara det, jag hade saknat Fagerholms sätt att skriva på. Ömsintheten om sina karaktärer, det mytiska draget och detta fullkomligt respektlöst modiga sättet att behandla text på. Jag kan få en slags hisskänsla när jag läser henne, därför att så fort jag tror att jag har fått allt klart för mig så rycks mattan under fötterna och jag faller, rakt ner i ett annat perspektiv. Det är himla uppfriskande!

Monika Fagerholms språkpensel är blodröd, granmörk och glamglittrig. Färger är viktiga, liksom detaljer; i Glitterscenen förekommer bland annat en mask, fjärilsspännen, en Replikbok, två strandhus, ett kassettband, klippta mattrasor, en pistol. Alla har sin betydelse, men ingen av dem tolkas entydigt.

Det som dröjer kvar mest efter att ha läst Glitterscenen är, förutom vänskapsskildringen av Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, känslan av sökandet efter det som är sant.

På omslagets baksida och i många recensioner av boken, har det redan skrivits om hur Fagerholm laborerar med begreppen verklighet och fantasi men jag känner att det uttrycks någon slags hunger efter det där sanna. Det som inte finns, eller som förändras hela tiden, som Maj-Gun också gör, efter att ha haft en stor kroppshydda och levt ett ganska understimulerat liv men som piggat upp människorna i hennes närhet (Suzette, Disponenten), inte ens hon är beständig med sin Replikbok och sitt eviga historieberättande. För hennes egen del är förändringen nog till det bättre men Suzette tycker inte om det, hon vill ha den trygga Maj-Gun, den som finns där för henne, istället för den smala, rödklädda, framgångsrika kvinna som Maj-Gun blir sedan. Och Suzette, hennes ögon. Hur människor fascineras av att de är så stora, som en hel rymd. Också deras lockelse blir obeständig, fantasin blir alldeles för skrämmande verklig, även om en kanske hellre velat hålla kvar i det förra. Det sanna. Det beständiga.

Nu när jag har läst ut den här boken känns det som att historien har etsat sig fast i mina blodådror. Längtar redan tills Fagerholm kommer ut med nästa bok.

Fredag

2009-10-16T21:27:00.001+02:00

Världens finaste sällskap: Maj-Gun Maalamaa med sina "Djiissus!" efter en ösregnspromenad med P1 i öronen.

För att återknyta till ett tidigare inlägg om min kärlek till handskrivna brev.
Ännu bättre när de kommer tillsammans med två handvirkade presenter.
Denna lycka i lila och svart fick jag i posten idag.

K Special om Gunnel Wåhlstrand. Och nu: Skavlan.

Poesi. Papayarosa.

2009-10-15T21:48:00.000+02:00

"Earth is the blue ball with the winning number on it."

ur: Weight av Jeanette Winterson

Teblomma

2009-10-10T22:02:00.001+02:00

Det är så mycket som händer. Rågbröd i ugnen, ambulanssirener utanför, Nobelprisregn och ros och ris och rödbetsrynkor åt gårdagens utdelning. Är det bara jag som tycker att det luktar lite... för mycket smör om årets fredspris? Nog för att jag var helt över-mig-lycklig när Barack Obama blev framröstad som president men nu har vi ju hurrat, hela världen och vi har berättat omochom igen hur bra vi tycker att det är att någon förnuftig människa äntligen tagit över rodret på detta jätteskepp som är USA... Är det inte dags att lugna sig lite och låta den gode presidenten få sköta sitt jobb?

För det måste han ju. Och. Kanske är det där krutet bör ligga istället för att resa runt för att fiska hem OS-arrangemang och statyer?

Sedan, när jobbet är gjort eller åtminstone har fortskridit ett tag, då kan vi applådera och ösa konfetti. Säga inte bara att vi hoppas att han ska förändra utan att han faktiskt har gjort det. För det vill vi ju. Åtminstone jag. En president som självaste Toni Morrison har ställt sig bakom och uttalat att han är en "vis människa" måste ju ha en hel del vett bakom det där charmleendet.

Och sedan. Nobelpriset i litteratur. Jag kan bara säga att jag är tokglad över att ha hela Herta Müllers samlade författarskap att se fram emot att läsa, eftersom jag inte har läst en enda av hennes böcker. Av det lilla jag fick höra på radio och läsa i Göteborgs-Posten, tror jag att jag kommer att bli helt såld på hennes sätt att skriva. Firar Herta Müller här, med en teblomma:

Jag har haft lyckan att snubbla över två mycket upplyftande och lärorika podradio-program på P1:s hemsida. Ja, P1, såklart! Det ena är "Konstnären och penningen", ett reportage om skapande människor och ekonomi - ÄNTLIGEN ett program som tagit upp detta på ett rakt sätt! Där intervjuas bland annat författaren Peter Kihlgård om sin inställning till pengar och hur han livnärt sig under åren som skrivande. Det andra programmet, "Författaren som estradör", är en diskussion om hur författare framställs idag. Hemskt intressant och aktuellt; detta med att alla som skriver ska vara som Kinder-ägg är ju något en lätt kan få för sig. Det räcker inte med att skriva bra, viktigt också att vara snygg, hipp, ha vass tunga, vara sportig, folklig, introvert och exhibitionist, ha god inredningssmak osv. i all dödlighet. Båda programmen finns här.

Prisad prosa

2009-10-07T11:03:00.000+02:00

Nu har årets Man Booker Prize-vinnare korats; Hilary Mantels bok Wolf Hall. Som tillgiven läsare av engelskspråkig litteratur försöker jag att hålla mig uppdaterad och läsa pristagarböckerna och det är sällan jag blir besviken. Förra året var det The White Tiger av Aravind Adiga som vann Booker-priset, en smart och vass skildring av Indien, osentimental men ändå förbannat rörande, berättad ur en mördares perspektiv. Är väldigt nöjd med att Booker-priset höjer sin statistik i könsfördelningen på pristagare i och med årets vinnare. Det har ju varit lite sådär genom åren (en anledning till att Orange Broadband Prize instiftades, ett initiativ av skrivande kvinnor för skrivande kvinnor). Läs mer om The Man Booker Prize här.

När jag ändå är inne på priser måste jag rekommendera författaren som fick årets Orange Broadband Prize, Marilynne Robinson. Hennes bok Gilead är verkligen ett bevis på att en bra historia inte behöver vara en sensationsspäckad sådan, att skriva om livet och om människors relationer, att gå djupt in på de minsta solblänk i tillvaron räcker för att göra en alldeles magisk bok. När jag läste Gilead i somras blev jag påmind om LIVET, hur strålande det är att kunna andas.

Och. Imorgon tillkännages årets Nobelpristagare. Trummor och trumpeter. Vem kan det bli?

V-ordet

2009-10-06T20:24:00.000+02:00

Jag måste tipsa om en bok som jag läste förra året. Det är en samling monologer som har framförts i en massa olika länder och som skapat ramaskri för att ja, det är det en fitta gör. Och dessutom flera och dessutom i alldeles underbart vackra och skrämmande berättelser hämtade från världens alla kontinenter, om en kroppsdel som finns mellan var och varannan människas ben.
För hopp om alla kvinnors lust och lycka; läs boken The Vagina Monologues av författaren och historiesamlaren Eve Ensler. Kolla också in hemsidan för den brittiska turnén av pjäsen här.

Tankar om te

2009-10-03T12:26:00.000+02:00

Det är en särdeles fin dag att dricka te på. De kinesiska teerna har vackrast burkar men för att vara ärlig så blir det mest Earl Grey i mina koppar. Starkt och mörkt som granbark. Just nu med en klick honung. Och. Ju större mugg desto bättre.

Vad har ni för favoritteer?

Äntligen

2009-10-03T12:22:00.000+02:00

Yes! Där kom det. Regnet.

Vid sidan om rån och riksbanker

2009-10-02T16:35:00.000+02:00

Om jag hade fått önska skulle det har varit regn idag. Jag skulle ha bäddat ner mig med Glitterscenen av Monika Fagerholm, mitt pågående stickprojekt och en bunt näsdukar. Jo. Det är ju höst.

I somras skrek jag efter soliga dagar men åh, just idag hade det varit fint med lite gråhet. Istället är luften fantastiskt äppelfrisk och flämtkall och solen lägger guldkonturer till och med på bilarna.

Att slåss mot utmattning är att göra det med kroppen som både vapen och sköld. Idag önskar jag att mitt pansar var lite tjockare, att världen inte var kristallskarp utan med något mildare kanter.

Hopp

2009-09-29T19:58:00.001+02:00

Det finns hopp om grönt...

storslingrande...

och smårufsigt...

även när en bor i en stad.

Hej och hå, kexchoklad.

Med båda fötterna i skaparsnåret

2009-09-25T00:00:00.001+02:00

I blocket framför mig står två frågor skrivna med stora bokstäver:
VAD BETYDER DET ATT KONTRAKTET ÄR BLANKT?
och
VEM ÄR SOLVEIG STRÅHLE?

Jag bläddrade tillbaka i mina tidigare inlägg och upptäckte att jag inte har skrivit om det som jag faktiskt har hävdat att den här bloggen ska syssla med, nämligen skrivandet. Mitt eget och andras. Okej. Lite av andra människors skapande har det blivit.
När det gäller mitt eget är det just nu lite som att cykla på en väldigt lång och rak väg; tappert håller jag fast vid hoppet om att snart, SNART kommer jag att vara nära målet, inte långt kvar nu, bara några meter till…

Gudars gröt.

Nu har jag börjat växla uppåt. Orden blir till smågrus under mina fingrar och jag slänger dem ifrån mig, ut, allt ska ut. I början var det mer som att tugga på kola. Låta sirapen kleta in sig i tänderna, låta orden dras ut och få ny form. Nu är det bara grus och knappande fingrar.
Jag skriver detta i Word i samma rapidtempo för att jag är arg på Blogger som gör att jag ännu en gång inte har kunnat logga in efter kl. 21. Detta får bli en efterkonstruktion och när det gäller ord så är det något jag ogillar. Alla ni som har läst ett igenom ett av era egna brev som blivit liggande i mer än en vecka vet vad jag menar. För mig är ord färskvara. Jag vill att de ska ut innan de hinner härskna och få vita hinnor över sig.

Det börjar bli dags att åka hem också. Till det andra hemmet, till min sambo som jag saknar som en dåre. Varje vistelse härborta har en sällsam skönhet för en som är van vid spårvagnsgnissel. Men. När jag är här själv så är jag också själv. I mer än en vecka har jag gått upp själv, ätit frukost själv, jobbat själv, ätit middag själv, gått och lagt mig – själv. Det medför att när jag cyklar in till stan och ser en annan människa så känner jag igen mig i den och det är lite så jag tänker mig att det måste ha varit för vandrarna, som levde för längesedan. Att efter att bara ha sett träd och slätter och smakat på blåkalla nätter och vrålhungersdagar, så är en annan människa den största tryggheten en kan stöta på. Någon att göra upp en eld med och dela historier.
Jag blir mycket gladare över att träffa människor när jag är härborta. De blir just människor, inte stolpar på två ben som en ska försöka ta sig förbi i stadsrusningen.

Innan jag åker till Göteborg tänker jag i alla fall bli klar med den här omskrivningen. Nummer fyra. Fler lär det bli men dem ids jag inte tänka på nu.

Och. Jag VET, mitt P1-lyssnande är på gränsen till besatthet. Men jag måste bara ösa guld över att det sänds debatter och författarsamtal från Bok-och biblioteksmässan. DYGNET RUNT.

I Bokradion, som finns här.

Hej och hå.

Hösteld

2009-09-23T20:11:00.000+02:00

Det brinner i kakelugnen om kvällarna. Nu har jag köpt nya stickor också (den storlek som tyvärr inte fanns att hitta på loppis, som annars är bästa stället att stickfynda) så att jag kan uppfylla min del av den tantbild som jag tycker så mycket om.

Och. Jag har hittat ett ekologiskt och beroendeframkallande godis. Glutenfritt, vegetariskt OCH utan E-tillsatser. Lycka! Det heter Ekorrens Ekologiska Smågodis och finns här och i skrivande stund i min mun. Mmm.

I OBS i P1 debatteras det om de svenska bibliotekens framtid. En debatt som är både viktig och som gör ont. Precis som många är jag rädd för den utveckling som går åt det hållet att bara topplisteböckerna finns att låna i biblioteken på mindre orter (förutom de som drivs av eldsjälar som orkar stå emot). Mainstream-böckerna som innehåller Mia Törnblom-kurer och blodiga badkar är ju den enda litteratur som i vilket fall som helst går att få tag på i snabbköpen. Jag stod inne på Coop Xtra idag och letade ivrigt bland titlarna IFALL jag skulle ha den stora turen att hitta Monika Fagerholms Glitterscenen. På riktigt, vad väntade jag mig?

Detta med marknadskrafter. Fast i min ordlista heter det "marknadsmakter" istället. Kraft är något explosivt och oregerligt. De som är helt för att släppa "marknadskrafterna" fria vill gärna tala om marknaden som en naturkraft som inte går att rå på. "Marknadsmakt" handlar om något annat; om olika makter som slåss för att få oss att konsumera mest av deras varor. Men också om vår makt som konsumenter. Vi måste också slåss, fast vissa platser borde väl vara frizoner från sådant? Till exempel biblioteken.

Marianne Steinsaphir, Ordfront förlags redaktör, uttryckte i sitt debattinlägg i OBS att biblioteket är "en plats att lita på." Himla vackert sagt, tycker jag och det går helt i linje med de ord som jag satt och skissade på för mig själv när jag lyssnade på programmet. För mig är biblioteket:

Värme

Lugn

Kunskap

Andrum

En plats att sitta ostört på, länge (till skillnad från kommersiella kaféer)

Trygghet

Empati

Äventyr

En plats som talar till det högsta i varje människa

Fyll på med fler, vetja!

På min cykeltur in till staden andades jag in hinkvis med höstluft och tänkte att nu, nu mår jag bra. Det är såhär det ska vara - lite kämpigt med motvind och förbipasserande traktorer men samtidigt muskelberusande friskt och utsikten strålande vacker.

Om kvällarna har jag kokat kola på alla kilon plommon som går att plocka från trädet utanför. Jag mixtrar och trixar för att få ihop det perfekta receptet och när jag har gjort det, tänker jag publicera det här.

Ta vara på dig, oavsett om du är en tant eller trendguru (eller både och).

Fantasin är granne med rädslan

2009-09-21T20:03:00.000+02:00

"Fantasin är granne med rädslan, som kan skapa väldigt skrämmande bilder." Bernardo Atxaga

I Biblioteket i P1 idag intervjuades tre spanskbördiga författare (bl a Bernardo Atxaga) om sitt skrivande. Göteborgs bok-och biblioteksmässa som börjar på torsdag har ju tema Spanien i år. Det blir första året på flera som jag inte är där. Jag tror att det är bra. Även om jag har fått så otroligt mycket fin inspiration av författarseminarierna på alla mässår som jag har varit där, så är stämningen ganska hektisk. En massa folk, ljud och dålig luft. Den som vill hålla sig uppdaterad om Bokmässan ska besöka Skriva.net, en blogg som drivs av litteratursjälar och som undertecknad har fått hoppa in och skriva lite för, innan jag tog en paus från allt.

Men tillbaka till Biblioteket: Åh, jag blev förälskad i Nuria Amats sätt att prata; markerat och samtidigt explosivt. Ord som "feminist" och "anarkist" låter mycket vackrare på spanska. Kanske tycker jag det för att den svenska konnotationen är så starkt negativ, jag tänker bara på Göran Persson när jag hör ordet feminism numera, vilket är helt galet eftersom jag har stått längst framme i tågen på 8 mars. Men. Ord och begrepp kan urvattnas om de inte vårdas. Precis som bilder. "Vit som snö" är en bild som ger mig kväljningar, för att inte tala om som "vacker som en dag". Eller kanske inte. Dåligt exempel, det är inte många som säger "vacker som en dag" längre. Kanske kommer det att få sin revival?
De andra urvattnade bilderna däremot. Tror att det är lika mycket ordföljden som orden, just den sammansättningen på det sättet har hörts så ofta att jag till slut inte fäster uppmärksamheten vid varken "vit" eller "snö" utan bara skummar förbi.

Detta om bilder. Men. Här kommer en vacker bild ur boken som jag läser mig till ro med:

"Some people are raised on a hill, others in the valley. Most of us are brought up on the flat. I came to life at an angle, and that's how I've lived ever since."
ur Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

Mmm, visst är det strålande!

Lycka

2009-09-20T20:36:00.000+02:00

Hurra! Vi får en hund! En liten svart labrador retriever med massa upptåg och tokglädje i blicken. Längtar tills han flyttar hem.

Handskrivna brev

2009-09-20T20:20:00.000+02:00

Skriver du brev? Inte långa mail utan brev skrivna för egen hand på papper, klistrade i kuvert med frimärke på?

För ett tag sedan tog jag upp mitt brevskrivande igen. Det fanns saker jag ville berätta för människor som betyder mycket för mig och det blev inte samma sak att skriva det på datorn. Att skriva brev för hand är att känna det en skriver. Sådant syns inte i ett maskinskrivet mail; pauserna i skrivandet, felskrivningar, bråttomtexten när en bara har fem minuter på sig och bara måste plita ner några rader... En kaffefläck på en sida eller ett färgbyte för att brevskrivarens bläckpenna tagit slut mitt i. Åh, jag älskar de handskrivna breven men jag är rädd att de kommer att dö ut helt.

För några veckor sedan fick jag ett inbetalningskort från Posten som ville att jag skulle betala 32 kr för att jag råkat frankera ett brev med för lågt värde. Jag hade satt på ett frimärke, de krävde två. Jag vet inte hur få gram över de tillåtna 20 som mitt brev vägde, men jag blev arg och lite ledsen. För att. Det var ju inte med flit. Och visst, rätt ska vara rätt, men det kändes som att Posten, förutom alla besparingen de redan har gjort, nu måste mjölka ut varenda krona ur de få handskrivna brev som skickas i detta land.

Från och med nu ska jag dock alltid väga breven, mest för att slippa påminnas om hur sällan det skickas brev nuförtiden.

Lingon, litteratur och loppis

2009-09-19T18:57:00.000+02:00

Det är något himla fint med att kunna köpa bra litteratur för ynka fem kronor. Jag gjorde fyra kap idag, Sara Lidmans Nabots sten, P O Enqvists Musikanternas väg, Iris Murdochs A World Child och Toni Morrisons Beloved. Gudars, att hitta Beloved för fem kronor! Det gick inte att låta bli, trots att jag redan har den hemma. Det finns säkert någon i min bokslukarkrets som vill ha den.

Lyssnade på Tendens på P1 nyss, en intervju med Kristina Axén Ohlin, f.d. moderat finansborgarråd i Stockholm som gick in i väggen och fick lämna sitt jobb. Vi är så många som har upptäckt att vi plötsligt står och stirrar grått och att ingenting berör oss längre eller att allt känns för mycket. En kan tycka vad en vill om Axén Ohlins politik (åtminstone gör jag det) men en hel del vettigt om tiden och om att vara duktig blir sagt i den här intervjun.

Mindre modern duktighet, mer rebellisk tantighet! säger jag och sätter tänderna i en plommon(hallon)grotta.

Alice Walkers bok berör mig så djupt. Det är en bok som jag läser till frukost, inte innan jag lägger mig, för att det är mycket hemskt som tas upp och jag föredrar att låta de sakerna ligga och dra i mitt huvud en hel dag än att grubbla över dem på natten. Hon skriver mycket om att återvända till sitt "pagan self", det jag som enligt henne rycktes bort med våld när de vita kristna koloniserade stora delar av världen. Det blev slaveri och slaveriet ledde till självförakt och just detta med självförakt tror jag är så viktigt att ta upp i debatter om varför en del tar för sig av kakan och andra inte gör det. Till exempel varför det finns så få kvinnliga höjdare inom politik- och affärsvärlden. Ett väl uttjatat ämne och ändå så förbannat aktuellt. Fortfarande. (Emmeline Pankhurst vänder sig i sin grav.)

" 'Pagan' means 'of the land, country dweller, peasant' all of which my family was. It also means a person whose primary spiritual relationship is with Nature and the Earth. [...] And Christianity, we were informed, had fought long and hard to deliver us from that. In fact, millions of people were broken, physically and spiritually, literally destroyed, for nearly two millenia, as orthodox Christian Church 'saved' them from their traditional worship of the Great Mystery they perceived in Nature." ur: Anything We Love Can Be Saved av Alice Walker

Med detta citat vill jag på intet sätt påstå att kristendomen är en ond religion eller att de stamreligioner som Walker pratar om, är de enda sanna. Men. Detta att sätta sig över människor. Att diktera villkoren för hur människor ska leva sina liv, att se ner på dem om de inte gör som en själv. Att begära att de ska ta det varsamt sedan och vara tacksamma för varenda liten knivsudd självständighet som man slänger åt dem. Här får ni lite. Håll tyst nu.

Grrrrr! säger jag.

Det har blivit mycket rårörda lingon under de senaste dagarna. Och linsbiffar och kantareller.

Innan jag somnar läser jag Lighthousekeeping. Det kan vara fyrtionde gången jag läser den boken och ändå är den precis lika magisk. Jeanette Winterson är en ständig inspiratör och på hennes hemsida finns det alltid något nytt att upptäcka.

Saftiga veganscones

2009-09-17T22:17:00.000+02:00

Att mixtra till sconesrecept är något av en hobby. Det har blivit så, för många morgnar utan bröd hemma eller kvällar när en har velat ha något nybakat med marmelad till. Det här receptet ger extra saftiga scones eftersom det är riven zucchini i.

Du behöver:

En 5 cm lång bit zucchini, skalad och fint riven

50 g mjölkfritt margarin

2 tsk bakpulver

1/2 tsk vaniljsocker (uteslut om du vill ha salta scones)

1/2 tsk salt

3 1/2 dl vetemjöl

1/2 dl grovt rågmjöl

en handfull linfrön

1 1/2 dl havremjölk

Baka såhär:

Sätt på ugnen på 250 grader. Se till att ha smort en plåt eller lägg bakplåtspapper på.

Blanda alla torra ingredienser först; vetemjöl, rågmjöl, bakpulver, vaniljsocker, linfrön och salt.

Skär sedan ner margarinet och smula sönder det med fingrarna. Fettet ska inte vara helt finfördelat, det får gärna bli en liten klump här och var.

Vänd i den rivna zucchinin och till sist mjölken. Bli inte förskräckt om degen är kletig! Hellre lite för kletigt än snustorrt, det ger luftiga scones.

Bred ut degen i två runda kakor (se ovan) på plåten. Skåra kakorna tvärsöver så att de är uppdelade i fyra delar vardera.

Grädda i ugnen i tio minuter. Skär isär och njut!

Kvällsmat: Veganscones, hemmagjord plommonkräm med havremjölk, en rejäl kopp starkt te och hemkokt plommonmarmelad.

Plommon och skogslycka

2009-09-16T21:04:00.000+02:00

Vad är viktigare än tystnaden?
Just nu kan jag inte komma på något. För mig är tystnad ro, att få sjunka ner i sig själv och värmas där, att ta emot varje stund som den kommer, utan förtidsplanering eller larmande väckarklockor. Det är så viktigt att få lyssna på tystnaden. När jag är i Göteborg tänker jag inte så mycket på ljuden. De finns där, ibland rispar de hörselgångarna med metallklanger och fylleskrik men det är först när jag kommer hit, omgiven av stolta tallar och stor himmel som jag förstår vad ljuden gör med mig. De stympar. De stjäl min ro och min röst. Härborta kan jag höra mig själv andas.

På vägen hit lyssnade jag inte på tystnaden utan på Sara Paborns sommarprat. Jag har inte läst hennes debutroman Släktfeber än, men den står på listan. Däremot har jag nu hört hennes sommarprat två gånger och kan tänka mig en tredje. För att. Hon berättar om skrivandet. På det lustfyllda, förälskade sättet som en skapande människa gör. Inte bara det. Hon berättar också om sin egen historia som inte är en rak marmortrappa upp till framgång utan som har tagit år och förtvivlan och förlorat hopp. Det gör nog ofta det. Skapandet är nog väldigt sällan självklar om en väger in allt annat som ekonomisk trygghet, utbildning, vänner, familj... Andra saker som en vill uppleva i livet eller som kanske ställer sig i vägen, som en sjukdom eller en flytt. Eller om en råkar glömma att betala in för CSN-lånet och får en fetingsmäll på 200 kr plus de pengar som en redan ska betala. Jag tror inte någon i regeringen förstår att det inte är garanterat att en har en lön på minst 20000 kr i månaden bara för att en har läst flera år på universitet.

I alla fall, du som har missat detta förträffliga sommarprogram kan fortfarande lyssna på det här.

En mil är det från tågstationen hit till det röda huset. Jag har varken bil eller körkort så jag går. Yes. Med packning, ofta flera kilo tyngre än vad jag tänkt från början. Det går bra. Särskilt nu när jag har investerat i en liten dragkärra att sätta skalbaggeryggsäcken på. Värre blir det nog på vintern, om snön kommer ymnigt som den fortfarande kan göra häruppe. Men. Jag har viljan.
När jag kom fram plockade jag frukt som ska kokas till marmelad och äppelmos imorgon. Middag blev ett glas vin och en krämig vegansk kantarellsoppa gjord på egenplockade kantareller, havregrädde, vitlök och torkade örter. Mmm.

Har börjat läsa Alice Walkers Anything We Love Can Be Saved. Hon är författaren som har skrivit den underbara boken The Color Purple. I Anything We Love... berättar hon om sin egen aktivism och om hur författare kan hjälpa till att göra världen bättre.

Cykla mera

2009-09-15T19:38:00.000+02:00

Det tar en halvtimme för mig att cykla in till Göteborgs stads centrum. Trettio minuter i höstvind, människovimmel, våg- och dalbana. Jag förstår att fler inte cyklar. Det är bekvämt att åka bil. Det är också det enda det är. Varken miljövänligt, billigt eller hälsosamt. Ibland önskar jag att vi kunde få se en bild av hur det kommer att se ut när avgaserna har frätt sönder hela vårt vackra ozonparaply. Inte bara höra skräckbilden utan att också få se den, uppspikad på varenda eviga reklampelare som annars skyltar med glamm och glansiga ben. Detta att vara lite bekväm får sådana enorma konsekvenser. Snälla, cykla mera! Möt höstvindarna med hela kroppen. Möt människors blickar när du cyklar förbi dem istället för att svära åt dem bakom bilratten.

Häromdagen hörde jag på radio att trafiken på detta lands vägar tydligen har ökat igen, efter

en "svacka" när den ekonomiska krisen bröt ut. Att biltrafiken återigen är på uppgång presenterades som en glad nyhet. Som om vi plötsligt kommit så långt i vårt arbete för att bromsa den globala uppvärmningen att vi nu kan hurra för att det åks mer bilar och släpps ut mer gifter i naturen.

Näej, jag säger bara CYKEL!

Imorgon bär det iväg till Värmlands skogar och fält igen.

Platsen där tiden står still

2009-09-14T13:40:00.000+02:00

Vid den här kyrkan brukar jag sitta en gång i veckan och vänta på min terapisession. Oberoende av vilken tid på dygnet det egentligen än är, så visar klockan tio över två. Det är ganska fint. Lite som Narnia, att oavsett vilka inre strider som än utkämpas hos min psykolog, så har det inte förflutit en enda sekund när jag har kommit ut.

Idag ska jag ta tag i boken. Igen.

Varats kluvenhet.

Inte blod...

2009-09-13T21:09:00.001+02:00

men blåbär.

Det blev en paj idag. För att inviga hösten på och fira det faktum att på en söndag går det bra att lägga sig i sängen igen, efter att en har gått upp.

Jag jobbar på att inte stressa. Det kräver aktivt arbete och medvetenhet i orkanformat. För att illustrera: Jag kan få för mig att jag till exempel ska ta en långpromenad. Så långt är allt fint. Sedan kan jag titta i kylskåpet och inse att jag behöver handla. Handla + långpromenad. På vägen ut minns jag att jag borde lämna tillbaka en bok på biblioteket, svara på ett mail, betala en räkning, dammsuga golvet och skriva på min roman. I den ordningen. Sedan gör min kropp precis vad en utbränd kropp gör: Den slår BAKUT.

Detta är ett råd: Försök att bara göra en sak om dagen. Lyckas du med fler saker, gratulera dig själv. Om du inte har lyckas med något annat, så har du iallafall öppnat ögonen och gjort världen den enorma tjänst att du har tittat på den idag
med. Ibland är det det enda som krävs. Att man tittar.
Att världen blir sedd.

Till sist: Några underbara böcker. Att läsa dem är en lycka, att dessa människor har skrivit dem är ett mirakel:
Lighthousekeeping av Jeanette Winterson (Fyrväktaren på svenska)
Beloved av Toni Morrison
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
To the Lighthouse av Virginia Woolf (Mot fyren)
The God of Small Things av Arundhati Roy (De små tingens gud)

Vi börjar med Lugn

2009-09-12T22:02:00.000+02:00

Såhär när en ny blogg invigs känns det viktigt att göra det rätt. Därför börjar jag med Kristina Lugn; svensk poet, dramatiker och visdomsförmedlare. Det är alltid bra att börja med Kristina Lugn. Oavsett om det gäller en dagsstart eller en ny vändning i livet. Under sommaren medverkade hon i P1:s program Allvarligt talat, som fortfarande går att lyssna på, här på nätet. Det är mänskligheten, modet och sättet som hon klär sig i ord som jag tycker så mycket om hos Kristina Lugn. I Allvarligt talat svarar hon på tre lyssnarfrågor om livet. Klokt, vackert och vemodigt vilsamt.

Jag är en hängiven P1-lyssnare. Det betyder att jag lagar mat till P1, äter mat till P1, sitter på balkongen och tar in sol medan jag lyssnar på P1 och får P1-abstinens om jag inte har tillgång till radio. Det är fantastiskt fint och ett beroende som jag inte på några villkor vill bli av med.

Förutom att lagaätaplaneramatslukasolskuragolvdrickate till P1 har jag nu, när jag äntligen har börjat lära mig att sticka (en livslögn jag har gått och dragits med, ett staket satt runt mina stackars yllesprittande fingrar, är att jag är en människa som Sysselsättningen Stickning inte går väl ihop med) kunnat lägga till ännu en aktivitet att göra medan jag andas in röster och rejäla kunskapskallsupar genom radiovågorna. Yes!

Jag efterlyser bra sticktips och trevliga länkar till min nyupptäckta hobby. Om du vet några, skriv!

Sedan är det förstås böckerna. Dem läser jag inte när jag har radion på men väl så ofta annars. Just nu är det Joyce Carol Oates The Faith of a Writer som tar upp mina tankar. Alla som skriver kan nog känna igen sig i den, åtminstone gör jag det. Huvudslitandet, isolationen och den hisnande balansgången tiotusen meter ovanför sitt eget förnuft. Läs den, du med.