Teblomma

Det är så mycket som händer. Rågbröd i ugnen, ambulanssirener utanför, Nobelprisregn och ros och ris och rödbetsrynkor åt gårdagens utdelning. Är det bara jag som tycker att det luktar lite... för mycket smör om årets fredspris? Nog för att jag var helt över-mig-lycklig när Barack Obama blev framröstad som president men nu har vi ju hurrat, hela världen och vi har berättat omochom igen hur bra vi tycker att det är att någon förnuftig människa äntligen tagit över rodret på detta jätteskepp som är USA... Är det inte dags att lugna sig lite och låta den gode presidenten få sköta sitt jobb?

För det måste han ju. Och. Kanske är det där krutet bör ligga istället för att resa runt för att fiska hem OS-arrangemang och statyer?

Sedan, när jobbet är gjort eller åtminstone har fortskridit ett tag, då kan vi applådera och ösa konfetti. Säga inte bara att vi hoppas att han ska förändra utan att han faktiskt har gjort det. För det vill vi ju. Åtminstone jag. En president som självaste Toni Morrison har ställt sig bakom och uttalat att han är en "vis människa" måste ju ha en hel del vett bakom det där charmleendet.

Och sedan. Nobelpriset i litteratur. Jag kan bara säga att jag är tokglad över att ha hela Herta Müllers samlade författarskap att se fram emot att läsa, eftersom jag inte har läst en enda av hennes böcker. Av det lilla jag fick höra på radio och läsa i Göteborgs-Posten, tror jag att jag kommer att bli helt såld på hennes sätt att skriva. Firar Herta Müller här, med en teblomma:

Jag har haft lyckan att snubbla över två mycket upplyftande och lärorika podradio-program på P1:s hemsida. Ja, P1, såklart! Det ena är "Konstnären och penningen", ett reportage om skapande människor och ekonomi - ÄNTLIGEN ett program som tagit upp detta på ett rakt sätt! Där intervjuas bland annat författaren Peter Kihlgård om sin inställning till pengar och hur han livnärt sig under åren som skrivande. Det andra programmet, "Författaren som estradör", är en diskussion om hur författare framställs idag. Hemskt intressant och aktuellt; detta med att alla som skriver ska vara som Kinder-ägg är ju något en lätt kan få för sig. Det räcker inte med att skriva bra, viktigt också att vara snygg, hipp, ha vass tunga, vara sportig, folklig, introvert och exhibitionist, ha god inredningssmak osv. i all dödlighet. Båda programmen finns här.

Med båda fötterna i skaparsnåret

I blocket framför mig står två frågor skrivna med stora bokstäver:
VAD BETYDER DET ATT KONTRAKTET ÄR BLANKT?
och
VEM ÄR SOLVEIG STRÅHLE?

Jag bläddrade tillbaka i mina tidigare inlägg och upptäckte att jag inte har skrivit om det som jag faktiskt har hävdat att den här bloggen ska syssla med, nämligen skrivandet. Mitt eget och andras. Okej. Lite av andra människors skapande har det blivit.
När det gäller mitt eget är det just nu lite som att cykla på en väldigt lång och rak väg; tappert håller jag fast vid hoppet om att snart, SNART kommer jag att vara nära målet, inte långt kvar nu, bara några meter till…

Gudars gröt.

Nu har jag börjat växla uppåt. Orden blir till smågrus under mina fingrar och jag slänger dem ifrån mig, ut, allt ska ut. I början var det mer som att tugga på kola. Låta sirapen kleta in sig i tänderna, låta orden dras ut och få ny form. Nu är det bara grus och knappande fingrar.
Jag skriver detta i Word i samma rapidtempo för att jag är arg på Blogger som gör att jag ännu en gång inte har kunnat logga in efter kl. 21. Detta får bli en efterkonstruktion och när det gäller ord så är det något jag ogillar. Alla ni som har läst ett igenom ett av era egna brev som blivit liggande i mer än en vecka vet vad jag menar. För mig är ord färskvara. Jag vill att de ska ut innan de hinner härskna och få vita hinnor över sig.

Det börjar bli dags att åka hem också. Till det andra hemmet, till min sambo som jag saknar som en dåre. Varje vistelse härborta har en sällsam skönhet för en som är van vid spårvagnsgnissel. Men. När jag är här själv så är jag också själv. I mer än en vecka har jag gått upp själv, ätit frukost själv, jobbat själv, ätit middag själv, gått och lagt mig – själv. Det medför att när jag cyklar in till stan och ser en annan människa så känner jag igen mig i den och det är lite så jag tänker mig att det måste ha varit för vandrarna, som levde för längesedan. Att efter att bara ha sett träd och slätter och smakat på blåkalla nätter och vrålhungersdagar, så är en annan människa den största tryggheten en kan stöta på. Någon att göra upp en eld med och dela historier.
Jag blir mycket gladare över att träffa människor när jag är härborta. De blir just människor, inte stolpar på två ben som en ska försöka ta sig förbi i stadsrusningen.

Innan jag åker till Göteborg tänker jag i alla fall bli klar med den här omskrivningen. Nummer fyra. Fler lär det bli men dem ids jag inte tänka på nu.

Och. Jag VET, mitt P1-lyssnande är på gränsen till besatthet. Men jag måste bara ösa guld över att det sänds debatter och författarsamtal från Bok-och biblioteksmässan. DYGNET RUNT.

I Bokradion, som finns här.

Hej och hå.

Hösteld

Det brinner i kakelugnen om kvällarna. Nu har jag köpt nya stickor också (den storlek som tyvärr inte fanns att hitta på loppis, som annars är bästa stället att stickfynda) så att jag kan uppfylla min del av den tantbild som jag tycker så mycket om.

Och. Jag har hittat ett ekologiskt och beroendeframkallande godis. Glutenfritt, vegetariskt OCH utan E-tillsatser. Lycka! Det heter Ekorrens Ekologiska Smågodis och finns här och i skrivande stund i min mun. Mmm.

I OBS i P1 debatteras det om de svenska bibliotekens framtid. En debatt som är både viktig och som gör ont. Precis som många är jag rädd för den utveckling som går åt det hållet att bara topplisteböckerna finns att låna i biblioteken på mindre orter (förutom de som drivs av eldsjälar som orkar stå emot). Mainstream-böckerna som innehåller Mia Törnblom-kurer och blodiga badkar är ju den enda litteratur som i vilket fall som helst går att få tag på i snabbköpen. Jag stod inne på Coop Xtra idag och letade ivrigt bland titlarna IFALL jag skulle ha den stora turen att hitta Monika Fagerholms Glitterscenen. På riktigt, vad väntade jag mig?

Detta med marknadskrafter. Fast i min ordlista heter det "marknadsmakter" istället. Kraft är något explosivt och oregerligt. De som är helt för att släppa "marknadskrafterna" fria vill gärna tala om marknaden som en naturkraft som inte går att rå på. "Marknadsmakt" handlar om något annat; om olika makter som slåss för att få oss att konsumera mest av deras varor. Men också om vår makt som konsumenter. Vi måste också slåss, fast vissa platser borde väl vara frizoner från sådant? Till exempel biblioteken.

Marianne Steinsaphir, Ordfront förlags redaktör, uttryckte i sitt debattinlägg i OBS att biblioteket är "en plats att lita på." Himla vackert sagt, tycker jag och det går helt i linje med de ord som jag satt och skissade på för mig själv när jag lyssnade på programmet. För mig är biblioteket:

Värme

Lugn

Kunskap

Andrum

En plats att sitta ostört på, länge (till skillnad från kommersiella kaféer)

Trygghet

Ro

Empati

Äventyr

En plats som talar till det högsta i varje människa

Fyll på med fler, vetja!

På min cykeltur in till staden andades jag in hinkvis med höstluft och tänkte att nu, nu mår jag bra. Det är såhär det ska vara - lite kämpigt med motvind och förbipasserande traktorer men samtidigt muskelberusande friskt och utsikten strålande vacker.

Om kvällarna har jag kokat kola på alla kilon plommon som går att plocka från trädet utanför. Jag mixtrar och trixar för att få ihop det perfekta receptet och när jag har gjort det, tänker jag publicera det här.

Ta vara på dig, oavsett om du är en tant eller trendguru (eller både och).

Fantasin är granne med rädslan

"Fantasin är granne med rädslan, som kan skapa väldigt skrämmande bilder." Bernardo Atxaga

I Biblioteket i P1 idag intervjuades tre spanskbördiga författare (bl a Bernardo Atxaga) om sitt skrivande. Göteborgs bok-och biblioteksmässa som börjar på torsdag har ju tema Spanien i år. Det blir första året på flera som jag inte är där. Jag tror att det är bra. Även om jag har fått så otroligt mycket fin inspiration av författarseminarierna på alla mässår som jag har varit där, så är stämningen ganska hektisk. En massa folk, ljud och dålig luft. Den som vill hålla sig uppdaterad om Bokmässan ska besöka Skriva.net, en blogg som drivs av litteratursjälar och som undertecknad har fått hoppa in och skriva lite för, innan jag tog en paus från allt.

Men tillbaka till Biblioteket: Åh, jag blev förälskad i Nuria Amats sätt att prata; markerat och samtidigt explosivt. Ord som "feminist" och "anarkist" låter mycket vackrare på spanska. Kanske tycker jag det för att den svenska konnotationen är så starkt negativ, jag tänker bara på Göran Persson när jag hör ordet feminism numera, vilket är helt galet eftersom jag har stått längst framme i tågen på 8 mars. Men. Ord och begrepp kan urvattnas om de inte vårdas. Precis som bilder. "Vit som snö" är en bild som ger mig kväljningar, för att inte tala om som "vacker som en dag". Eller kanske inte. Dåligt exempel, det är inte många som säger "vacker som en dag" längre. Kanske kommer det att få sin revival?
De andra urvattnade bilderna däremot. Tror att det är lika mycket ordföljden som orden, just den sammansättningen på det sättet har hörts så ofta att jag till slut inte fäster uppmärksamheten vid varken "vit" eller "snö" utan bara skummar förbi.

Detta om bilder. Men. Här kommer en vacker bild ur boken som jag läser mig till ro med:

"Some people are raised on a hill, others in the valley. Most of us are brought up on the flat. I came to life at an angle, and that's how I've lived ever since."
ur Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

Mmm, visst är det strålande!

Vi börjar med Lugn

Såhär när en ny blogg invigs känns det viktigt att göra det rätt. Därför börjar jag med Kristina Lugn; svensk poet, dramatiker och visdomsförmedlare. Det är alltid bra att börja med Kristina Lugn. Oavsett om det gäller en dagsstart eller en ny vändning i livet. Under sommaren medverkade hon i P1:s program Allvarligt talat, som fortfarande går att lyssna på, här på nätet. Det är mänskligheten, modet och sättet som hon klär sig i ord som jag tycker så mycket om hos Kristina Lugn. I Allvarligt talat svarar hon på tre lyssnarfrågor om livet. Klokt, vackert och vemodigt vilsamt.

Jag är en hängiven P1-lyssnare. Det betyder att jag lagar mat till P1, äter mat till P1, sitter på balkongen och tar in sol medan jag lyssnar på P1 och får P1-abstinens om jag inte har tillgång till radio. Det är fantastiskt fint och ett beroende som jag inte på några villkor vill bli av med.

Förutom att lagaätaplaneramatslukasolskuragolvdrickate till P1 har jag nu, när jag äntligen har börjat lära mig att sticka (en livslögn jag har gått och dragits med, ett staket satt runt mina stackars yllesprittande fingrar, är att jag är en människa som Sysselsättningen Stickning inte går väl ihop med) kunnat lägga till ännu en aktivitet att göra medan jag andas in röster och rejäla kunskapskallsupar genom radiovågorna. Yes!

Jag efterlyser bra sticktips och trevliga länkar till min nyupptäckta hobby. Om du vet några, skriv!

Sedan är det förstås böckerna. Dem läser jag inte när jag har radion på men väl så ofta annars. Just nu är det Joyce Carol Oates The Faith of a Writer som tar upp mina tankar. Alla som skriver kan nog känna igen sig i den, åtminstone gör jag det. Huvudslitandet, isolationen och den hisnande balansgången tiotusen meter ovanför sitt eget förnuft. Läs den, du med.