Julklappar som lyser

Såhär innan julhärjet drar igång på allvar måste jag slänga ut några titlar som har lyst upp mina tågresor/tankar/tisdagsonsdagsbestyr. En bok är alltid en fin julklapp, för det är inte bara en sak utan en dörr till en människas fortsatta liv. Säg det hemmabiosystem eller den bil som kan sägas göra samma sak - förändra, vägleda, sällskapa med en människa, inte bara i två år utan i trettio. Just. Trettio.
Så, om du vill investera i en livshållbar julklapp, lägg de här böckerna på minnet:

Hotel World av Ali Smith
Ali Smith blev uppmärksammad härborta när hon kom ut med (och fick pris för), The Accidental (med den märkliga svenska titeln Jag är allt du drömt), en himlabra bok, men väldigt annorlunda från hennes andra verk. Hotel World kom ut tidigare och enligt min åsikt är den bättre och djärvare. Om någon bok är LIV rakt igenom så är det den här. Jag vet ingen författare som kan börja en roman med ett "Wooohooooo" och faktiskt komma undan med det, till och med göra det genialt.

Pappan och havet av Tove Jansson
Har jag skrivit det förut? Den handlar om mumintroll men lika mycket om varje människas existens och varje levande organisms förhållande till vartannat. Att läsa den här boken är som att hitta hem, här får en vara människa, med tvivel, tysta dagar och hemliga önskningar. Och. En oerhörd kärlek till havet.

Weight av Jeanette Winterson
In all fairness, jag kunde ha skrivit Lighthousekeeping, men där den är kontemplerande, är Weight självransakande. Både ur författarens egen synpunkt (älskar förordet till den här boken) och för den som läser. Weight är en bok i Canongate-serien där olika författare skriver sina versioner av kända myter. Winterson har valt myten om Atlas och Herakles, Atlas som blir straffad av gudarna att hålla upp hela jordklotet, därav namnet på boken. Som alltid i Wintersons böcker finns också ett starkt berättar-jag, i det här fallet en person som försöker att hitta ett sätt att bära tyngden av livet, av de motsättningar som alla människor stöter på. Och sedan, den viktigaste frågan förstås: Måste man bära tyngden? Går det inte att leva utan den?

The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz
Gör dig själv en tjänst och glöm bort de dåliga recensionerna du har läst om den här boken. Den är fantastisk, den är pulserande, den är späckad med våghalsiga svängar i både språk och historia, den har helt underbara karaktärer OCH ett stycke viktig samtidshistoria - den om den Dominikanska Republikens vedemödor under Trujillo, eller El Jefe, som han också kallades.

The Mill on the Floss av Georg Eliot
Kände att jag behövde väga upp de nya böckerna med en riktig tungviktarklassiker. Kanske inte lika läst som Middlemarch av samma författare, men desto större anledning att ge sig på den. Jag läste den här boken förra året och den har inte släppt taget om mig än. Det är en STOR bok både i omfång och i språkbruk, men bli inte förskräckt, Eliot var en av dem som förnyade det engelska litterära språket. The Mill on the Floss är en berättelse om två syskon och deras uppväxt, hur de drivs isär, buntas ihop och alla människor som kommer och går i deras liv. I korthet. Det som grep tag i mig mest var hur Eliot skrev om tiden, att den verkade gå allt fortare (betänk! detta var på 1800-talet!!!) efter industrialismens genombrott. Om en vill läsa en författare som verkligen litar på sin läsare, som tar dig i handen och leder dig genom tiden, prova Eliot. Jag blev biten.

Tamarind och tempel

Förra året fick jag chansen att för skriva.nets räkning bevaka bokmässan i Göteborg. Ett av de bästa seminarierna som jag var på (som gjorde mig sugen på att läsa en ny författare) var det med den indiska författaren Ambai. Nu har jag lånat hem hennes novellsamling Flod som gavs ut på svenska 2008 och det som gör mig mest glad är att den med Birgitta Wallins tolkning inte känns översatt.

En av mina stora sorger när det gäller litteratur är att jag inte behärskar alla språk i världen. Något väldigt viktigt går förlorat när en text översätts från ett språk till ett annat; ofta är det rytmen, balansen mellan det skarpa och mjuka och de nyanser som bor i varje ord. Ett ord är som ett jordklot, det finns hav och mylla och himmel och sprakande livsformer och det är sådant som går att förnimma i en bok när man läser den på originalspråk men tyvärr försvinner det oftast i översättningen. Där blir ord bara information, byggklossar som inte är värda något i sig annat än att tillsammans utgöra det torn de ska vara.

Går det att förstå världen utanför ens eget språk? Det är en lång diskussion och det finns många intressanta teser om det men jag lämnar dem åt sidan just nu.

Flod. En samling med det mesta av Indien i form av kryddor, maktspel, stor natur, andlighet och vardagsgrubbel. Om du som jag älskar detta land så är det fin bok att fördriva bussresan eller sällskapa lunchen med. Läs inlägget jag skrev om seminariet med Ambai på skriva.net.

De döda kattornas grotta

På väg hem från Umeå läser jag ut Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist. Det är en författare som jag beundrar, även om jag bara har läst en bok av honom innan, Livläkarens besök och lyssnat på delar av hans roman Ett annat liv, som sändes i P1 i somras. En del författare är sådana, det räcker med att en ska läsa några meningar av dem för att känna vördnad för deras arbete. Efter Livläkarens besök var jag inte såld och stjärnsjungande, men jag var berörd och det räcker ända fram till nästa bok.

Så. Kapten Nemos bibliotek. En bok som blivit ett begrepp i mitt huvud redan innan den hamnat i bokhyllan härhemma och som med all säkerhet kommer att fortsätta att veckla ut sig i mina tankar även nu när jag har läst den. Helt enkelt: det handlar om ett utbyte. Två barn i trakten som blivit förväxlade vid födseln och som sedan byts tillbaka, flera år senare. Dessa två barn blir sedan sammanbundna, genom sina livsöden och tidningsrubrikerna om dem och framförallt, genom ett annat barn som skickas till det gröna huset för att hålla en av bortbytingarna sällskap.

Tre barn. Det ena lite äldre, det är Eeva-Lisa, hon har en mamma som det bara viskas om för att hon sägs ha varit otuktig. Eeva-Lisa är Kärleken, både för Johannes (det är honom hon ska hålla sällskap) och för jaget i boken. Johannes och jaget. Jaget och Johannes. Tre barn. Ett mantra: att man antingen är offer, förövare eller bödel. Vem är vad?

Allt handlar om att lägga ihop. Detta är vad jaget i boken inser och upprepar för sig själv, gång på gång, sedan historien har sprungit ifrån honom och han väntar på Kapten Nemos direktiv. Vem är Kapten Nemo? Han är den som skyddar när Människosonen har vänt bort sin uppmärksamhet för att ta hand om någon som har det sämre än en själv.

Alla människor vänder sig bort ifrån jaget, han blir "efterlämnad", inte en gång utan flera. Hans första mamma, hans första pappa, hans mamma efter tillbakabytet, hans Kärlek, till och med kattflickan i de döda kattornas grotta verkar föredra annat sällskap än hans.

Men Johannes. Som jaget delar livsband med. Efterlämnar även han?

Precis som jaget i boken vill jag gå tillbaka till de döda kattornas grotta. Där det sitter ett skelett av en kattflicka och blickar ut. Sedan ska jag bläddra mig igenom historien, innan tillbakabytet skedde och jaget hade en mamma och en säng i det gröna huset och sedan framåt, långt efter, när han försöker att stoppa sin kärlek från att förblöda i vedboden. Ett offer, en bödel och en förrädare. Jag vill veta mer, jag vill läsa om, jag vill lägga ihop.

Glitterscenen

Precis som många andra gick jag och väntade på den här boken. Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Som skrivit starka böcker som Den amerikanska flickan (fristående förstabok om Trakten där också Glitterscenen utspelar sig), Diva och Underbara kvinnor vid vatten. Mycket har sagts om det senaste av hennes verk och jag ska försöka att inte upprepa det men nog måste jag ändå säga att gudars, vilken bok!

När jag läste Den amerikanska flickan, strax efter att den hade fått Augustpriset år 2005, tog det mig ett tag att komma in i boken. Precis som i Glitterscenen hoppas det i kronologin, fram och tillbaka, meningar upprepas, ett historielager läggs över ett annat, det är ett pussel där varje bit ger sin del till helheten och bilden är inte klar förrän sista sidan. Med klar menas inte helt utredd och facitbelagd utan snarare att bilden går att se i sin helhet - hur en tolkar den sen är en helt annan sak.

Nu, när jag dök in i Glitterscenen, var jag beredd. Inte bara det, jag hade saknat Fagerholms sätt att skriva på. Ömsintheten om sina karaktärer, det mytiska draget och detta fullkomligt respektlöst modiga sättet att behandla text på. Jag kan få en slags hisskänsla när jag läser henne, därför att så fort jag tror att jag har fått allt klart för mig så rycks mattan under fötterna och jag faller, rakt ner i ett annat perspektiv. Det är himla uppfriskande!

Monika Fagerholms språkpensel är blodröd, granmörk och glamglittrig. Färger är viktiga, liksom detaljer; i Glitterscenen förekommer bland annat en mask, fjärilsspännen, en Replikbok, två strandhus, ett kassettband, klippta mattrasor, en pistol. Alla har sin betydelse, men ingen av dem tolkas entydigt.

Det som dröjer kvar mest efter att ha läst Glitterscenen är, förutom vänskapsskildringen av Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, känslan av sökandet efter det som är sant.

På omslagets baksida och i många recensioner av boken, har det redan skrivits om hur Fagerholm laborerar med begreppen verklighet och fantasi men jag känner att det uttrycks någon slags hunger efter det där sanna. Det som inte finns, eller som förändras hela tiden, som Maj-Gun också gör, efter att ha haft en stor kroppshydda och levt ett ganska understimulerat liv men som piggat upp människorna i hennes närhet (Suzette, Disponenten), inte ens hon är beständig med sin Replikbok och sitt eviga historieberättande. För hennes egen del är förändringen nog till det bättre men Suzette tycker inte om det, hon vill ha den trygga Maj-Gun, den som finns där för henne, istället för den smala, rödklädda, framgångsrika kvinna som Maj-Gun blir sedan. Och Suzette, hennes ögon. Hur människor fascineras av att de är så stora, som en hel rymd. Också deras lockelse blir obeständig, fantasin blir alldeles för skrämmande verklig, även om en kanske hellre velat hålla kvar i det förra. Det sanna. Det beständiga.

Nu när jag har läst ut den här boken känns det som att historien har etsat sig fast i mina blodådror. Längtar redan tills Fagerholm kommer ut med nästa bok.

Vi börjar med Lugn

Såhär när en ny blogg invigs känns det viktigt att göra det rätt. Därför börjar jag med Kristina Lugn; svensk poet, dramatiker och visdomsförmedlare. Det är alltid bra att börja med Kristina Lugn. Oavsett om det gäller en dagsstart eller en ny vändning i livet. Under sommaren medverkade hon i P1:s program Allvarligt talat, som fortfarande går att lyssna på, här på nätet. Det är mänskligheten, modet och sättet som hon klär sig i ord som jag tycker så mycket om hos Kristina Lugn. I Allvarligt talat svarar hon på tre lyssnarfrågor om livet. Klokt, vackert och vemodigt vilsamt.

Jag är en hängiven P1-lyssnare. Det betyder att jag lagar mat till P1, äter mat till P1, sitter på balkongen och tar in sol medan jag lyssnar på P1 och får P1-abstinens om jag inte har tillgång till radio. Det är fantastiskt fint och ett beroende som jag inte på några villkor vill bli av med.

Förutom att lagaätaplaneramatslukasolskuragolvdrickate till P1 har jag nu, när jag äntligen har börjat lära mig att sticka (en livslögn jag har gått och dragits med, ett staket satt runt mina stackars yllesprittande fingrar, är att jag är en människa som Sysselsättningen Stickning inte går väl ihop med) kunnat lägga till ännu en aktivitet att göra medan jag andas in röster och rejäla kunskapskallsupar genom radiovågorna. Yes!

Jag efterlyser bra sticktips och trevliga länkar till min nyupptäckta hobby. Om du vet några, skriv!

Sedan är det förstås böckerna. Dem läser jag inte när jag har radion på men väl så ofta annars. Just nu är det Joyce Carol Oates The Faith of a Writer som tar upp mina tankar. Alla som skriver kan nog känna igen sig i den, åtminstone gör jag det. Huvudslitandet, isolationen och den hisnande balansgången tiotusen meter ovanför sitt eget förnuft. Läs den, du med.