Hurra!

Svenska kyrkans "JA" till likvärdigt äktenskap mellan människor av samma kön ska firas! Även av en som oftast inte rör sig i kyrkosalar. Här är ett vetebröd med en av mina favoritkryddor -kardemumma. Det bästa till teet eller det starka kaffet.

Shakespeare and Company

Sådana här grådagar kan jag längta tillbaka till Paris, mest av allt till Shakespeare and Company. Att stiga in där var att komma hem; där får böckerna trivas och bråkas med varandra, ingen förväntar sig att de ska stå i snörräta rader som på givakt; några ligger ner, några står och samtalar, flera kullerbyttar ut ur hyllorna när de känner för det. Fick svindel när jag var därinne för att ALLT fanns, alla titlar som jag någonsin letat efter härhemma kunde hittas i en eller annan utgåva i denna affär som är mycket mindre i kvadratmeter än de flesta bokhandlarna här i Sverige.

Längst in i affären finns en trappa som leder upp till författarloftet där många beryktade författare har fått sängplats och skrovmål för natten. Det finns en själ i Shakespeare and Company och det är litteratursjälen, den som har hållits vid liv långt innan Sylvia Beach tog sina sista besparingspengar och startade sin boklåda på tjugotalets Paris och som sedan har överlevt både brand och nystart i och med att George Whitman, den nuvarande ägaren, slog upp dörrarna på Rue de la Bûcherie 37.

Om du inte har varit där, åk dit! Och om du inte har läst boken Shakespeare and Company av Sylvia Beach, då har du en fantastisk historia som innehåller stort mod, eccentriska skaparsjälar, besvärliga författare och fina vänskapsband, att vänta.

Fotot är taget av min resekompanjon och skrivande syster Jessi.

Catharina Gripenberg

Det här är en av de finaste dikterna jag vet i Catharina Gripenbergs bok Ödemjuka belles lettres från en till en:

Brevvän, jag lagrar upp med fönsterskrapare.
Det kan börja klia närsomhelst. Och sen blir det kallt.
Hur kallt, vet bara fågeln fisken eller fjärilen.

Jag skulle vara mycket aktsam. Jag skulle inte hålla av dig
som barn håller i katter. Jag skulle tycka om dig som hjortar
löper långt borta över fält, som dun och små bäckar.
Vi skulle mötas så vaksamt att minnet inte skulle kunna komma ihåg det.
Med en gyllene bjällra skulle jag ringa till din lur.
Med en triangel skulle jag klinga på din trapp.
Se, snön är så lätt och den faller upp mot solen,
skulle vi säga, och kunna alla växters namn
att upprepa, jag skulle fråga, du skulle peka,
vi skulle så sådana små frön, sylta och brygga, jag borstade ditt hår,
jag höll i stegen åt dig. Tysta, som bara de som vänt åter kan vara.
Blev det kväll skulle jag gå hem. Du skulle säga
imorgon och gå varmsamt. Månen svävade så mjukt på himlen.
Vi skulle se varandra glimtvis som snöflingor när det är kallt.
Du skulle inte vara säker på om det varit jag.
Jag skulle inte vara säker på om det varit du.
Fågeln fisken och fjärilen skulle undra vart vi tagit vägen
och förgäves ropa Kom och sök.

För älskad kamp

För längesedan bestämde jag mig att om jag någon gång skulle träffa en människa som inte var en kvinna men som jag ändå ville dela resten av mitt liv med, själsligt och juridiskt, så skulle jag ingå registrerat partnerskap. För att. Det är befängt att det finns två olika sorters sätt att bekräfta en och samma sorts kärlek.

Har cyklat och lyssnat på debatten i Studio Ett i P1 och blivit förfärad över några av de (bakåtsträvande, inåtvända) röster som hörts. Att citera rader som att "förlåt oss" för att kyrkan håller på att förändras till det bättre, PÅ RIKTIGT! Och att prata om att det skulle ställa till med svåra problem gentemot kyrkor i andra länder... Hur långt håller det argumentet? När det handlar om att ta ställning för människors lika värde?

Jag hoppas verkligen att förslaget om att människor av samma kön ska få lika rättigheter att vigas i kyrkan som människor med olika. Att säga nej är att rakt ut och med hög röst skrika att svenska kyrkan som organisation är homofobisk. Vilket vissa delar av den kanske är, men långt ifrån alla. Precis som svenska samhället i övrigt.

Livet i boktitlar

Snubblade över Magix Bokbabbels utmaning om att låta boktitlarna en har hemma beskriva en själv. En uppgift som jag måste testa...

Är du man eller kvinna?
Girl Meets Boy

Beskriv dig själv
The Little Town Where Time Stood Still

Hur mår du?
Oryx and Crake

Beskriv stället du bor på
Wuthering Heights

Vart skulle du vilja resa?
The World and Other Places

Beskriv din bästa vän
Omega

Vilken är din favoritfärg?
The Color Purple

Hurdant väder är det just nu?
Hejdade, hejdade sken

Vilken är din favoritårstid?
The Falls

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Lyssnerskan

Vad betyder livet för dig?
More Fire

Hurdant är ditt parförhållande?
Ödemjuka belles lettres från en till en

Vad är du rädd för?
Pengar

Dagens aforism
Vintergatan går genom magen

Vilket råd skulle du vilja ge?
Konsten att bota en fanatiker

Hur skulle du vilja dö?
Beloved

Ditt motto
Jag ska ta dig dit

Glitterscenen

Precis som många andra gick jag och väntade på den här boken. Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Som skrivit starka böcker som Den amerikanska flickan (fristående förstabok om Trakten där också Glitterscenen utspelar sig), Diva och Underbara kvinnor vid vatten. Mycket har sagts om det senaste av hennes verk och jag ska försöka att inte upprepa det men nog måste jag ändå säga att gudars, vilken bok!

När jag läste Den amerikanska flickan, strax efter att den hade fått Augustpriset år 2005, tog det mig ett tag att komma in i boken. Precis som i Glitterscenen hoppas det i kronologin, fram och tillbaka, meningar upprepas, ett historielager läggs över ett annat, det är ett pussel där varje bit ger sin del till helheten och bilden är inte klar förrän sista sidan. Med klar menas inte helt utredd och facitbelagd utan snarare att bilden går att se i sin helhet - hur en tolkar den sen är en helt annan sak.

Nu, när jag dök in i Glitterscenen, var jag beredd. Inte bara det, jag hade saknat Fagerholms sätt att skriva på. Ömsintheten om sina karaktärer, det mytiska draget och detta fullkomligt respektlöst modiga sättet att behandla text på. Jag kan få en slags hisskänsla när jag läser henne, därför att så fort jag tror att jag har fått allt klart för mig så rycks mattan under fötterna och jag faller, rakt ner i ett annat perspektiv. Det är himla uppfriskande!

Monika Fagerholms språkpensel är blodröd, granmörk och glamglittrig. Färger är viktiga, liksom detaljer; i Glitterscenen förekommer bland annat en mask, fjärilsspännen, en Replikbok, två strandhus, ett kassettband, klippta mattrasor, en pistol. Alla har sin betydelse, men ingen av dem tolkas entydigt.

Det som dröjer kvar mest efter att ha läst Glitterscenen är, förutom vänskapsskildringen av Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, känslan av sökandet efter det som är sant.

På omslagets baksida och i många recensioner av boken, har det redan skrivits om hur Fagerholm laborerar med begreppen verklighet och fantasi men jag känner att det uttrycks någon slags hunger efter det där sanna. Det som inte finns, eller som förändras hela tiden, som Maj-Gun också gör, efter att ha haft en stor kroppshydda och levt ett ganska understimulerat liv men som piggat upp människorna i hennes närhet (Suzette, Disponenten), inte ens hon är beständig med sin Replikbok och sitt eviga historieberättande. För hennes egen del är förändringen nog till det bättre men Suzette tycker inte om det, hon vill ha den trygga Maj-Gun, den som finns där för henne, istället för den smala, rödklädda, framgångsrika kvinna som Maj-Gun blir sedan. Och Suzette, hennes ögon. Hur människor fascineras av att de är så stora, som en hel rymd. Också deras lockelse blir obeständig, fantasin blir alldeles för skrämmande verklig, även om en kanske hellre velat hålla kvar i det förra. Det sanna. Det beständiga.

Nu när jag har läst ut den här boken känns det som att historien har etsat sig fast i mina blodådror. Längtar redan tills Fagerholm kommer ut med nästa bok.

Fredag

Världens finaste sällskap: Maj-Gun Maalamaa med sina "Djiissus!" efter en ösregnspromenad med P1 i öronen.


För att återknyta till ett tidigare inlägg om min kärlek till handskrivna brev.
Ännu bättre när de kommer tillsammans med två handvirkade presenter.
Denna lycka i lila och svart fick jag i posten idag.

K Special om Gunnel Wåhlstrand. Och nu: Skavlan.