Hopp

Det finns hopp om grönt...

storslingrande...

och smårufsigt...

även när en bor i en stad.

Hej och hå, kexchoklad.

Med båda fötterna i skaparsnåret

I blocket framför mig står två frågor skrivna med stora bokstäver:
VAD BETYDER DET ATT KONTRAKTET ÄR BLANKT?
och
VEM ÄR SOLVEIG STRÅHLE?

Jag bläddrade tillbaka i mina tidigare inlägg och upptäckte att jag inte har skrivit om det som jag faktiskt har hävdat att den här bloggen ska syssla med, nämligen skrivandet. Mitt eget och andras. Okej. Lite av andra människors skapande har det blivit.
När det gäller mitt eget är det just nu lite som att cykla på en väldigt lång och rak väg; tappert håller jag fast vid hoppet om att snart, SNART kommer jag att vara nära målet, inte långt kvar nu, bara några meter till…

Gudars gröt.

Nu har jag börjat växla uppåt. Orden blir till smågrus under mina fingrar och jag slänger dem ifrån mig, ut, allt ska ut. I början var det mer som att tugga på kola. Låta sirapen kleta in sig i tänderna, låta orden dras ut och få ny form. Nu är det bara grus och knappande fingrar.
Jag skriver detta i Word i samma rapidtempo för att jag är arg på Blogger som gör att jag ännu en gång inte har kunnat logga in efter kl. 21. Detta får bli en efterkonstruktion och när det gäller ord så är det något jag ogillar. Alla ni som har läst ett igenom ett av era egna brev som blivit liggande i mer än en vecka vet vad jag menar. För mig är ord färskvara. Jag vill att de ska ut innan de hinner härskna och få vita hinnor över sig.

Det börjar bli dags att åka hem också. Till det andra hemmet, till min sambo som jag saknar som en dåre. Varje vistelse härborta har en sällsam skönhet för en som är van vid spårvagnsgnissel. Men. När jag är här själv så är jag också själv. I mer än en vecka har jag gått upp själv, ätit frukost själv, jobbat själv, ätit middag själv, gått och lagt mig – själv. Det medför att när jag cyklar in till stan och ser en annan människa så känner jag igen mig i den och det är lite så jag tänker mig att det måste ha varit för vandrarna, som levde för längesedan. Att efter att bara ha sett träd och slätter och smakat på blåkalla nätter och vrålhungersdagar, så är en annan människa den största tryggheten en kan stöta på. Någon att göra upp en eld med och dela historier.
Jag blir mycket gladare över att träffa människor när jag är härborta. De blir just människor, inte stolpar på två ben som en ska försöka ta sig förbi i stadsrusningen.

Innan jag åker till Göteborg tänker jag i alla fall bli klar med den här omskrivningen. Nummer fyra. Fler lär det bli men dem ids jag inte tänka på nu.

Och. Jag VET, mitt P1-lyssnande är på gränsen till besatthet. Men jag måste bara ösa guld över att det sänds debatter och författarsamtal från Bok-och biblioteksmässan. DYGNET RUNT.

I Bokradion, som finns här.

Hej och hå.

Hösteld

Det brinner i kakelugnen om kvällarna. Nu har jag köpt nya stickor också (den storlek som tyvärr inte fanns att hitta på loppis, som annars är bästa stället att stickfynda) så att jag kan uppfylla min del av den tantbild som jag tycker så mycket om.

Och. Jag har hittat ett ekologiskt och beroendeframkallande godis. Glutenfritt, vegetariskt OCH utan E-tillsatser. Lycka! Det heter Ekorrens Ekologiska Smågodis och finns här och i skrivande stund i min mun. Mmm.

I OBS i P1 debatteras det om de svenska bibliotekens framtid. En debatt som är både viktig och som gör ont. Precis som många är jag rädd för den utveckling som går åt det hållet att bara topplisteböckerna finns att låna i biblioteken på mindre orter (förutom de som drivs av eldsjälar som orkar stå emot). Mainstream-böckerna som innehåller Mia Törnblom-kurer och blodiga badkar är ju den enda litteratur som i vilket fall som helst går att få tag på i snabbköpen. Jag stod inne på Coop Xtra idag och letade ivrigt bland titlarna IFALL jag skulle ha den stora turen att hitta Monika Fagerholms Glitterscenen. På riktigt, vad väntade jag mig?

Detta med marknadskrafter. Fast i min ordlista heter det "marknadsmakter" istället. Kraft är något explosivt och oregerligt. De som är helt för att släppa "marknadskrafterna" fria vill gärna tala om marknaden som en naturkraft som inte går att rå på. "Marknadsmakt" handlar om något annat; om olika makter som slåss för att få oss att konsumera mest av deras varor. Men också om vår makt som konsumenter. Vi måste också slåss, fast vissa platser borde väl vara frizoner från sådant? Till exempel biblioteken.

Marianne Steinsaphir, Ordfront förlags redaktör, uttryckte i sitt debattinlägg i OBS att biblioteket är "en plats att lita på." Himla vackert sagt, tycker jag och det går helt i linje med de ord som jag satt och skissade på för mig själv när jag lyssnade på programmet. För mig är biblioteket:

Värme

Lugn

Kunskap

Andrum

En plats att sitta ostört på, länge (till skillnad från kommersiella kaféer)

Trygghet

Ro

Empati

Äventyr

En plats som talar till det högsta i varje människa

Fyll på med fler, vetja!

På min cykeltur in till staden andades jag in hinkvis med höstluft och tänkte att nu, nu mår jag bra. Det är såhär det ska vara - lite kämpigt med motvind och förbipasserande traktorer men samtidigt muskelberusande friskt och utsikten strålande vacker.

Om kvällarna har jag kokat kola på alla kilon plommon som går att plocka från trädet utanför. Jag mixtrar och trixar för att få ihop det perfekta receptet och när jag har gjort det, tänker jag publicera det här.

Ta vara på dig, oavsett om du är en tant eller trendguru (eller både och).

Fantasin är granne med rädslan

"Fantasin är granne med rädslan, som kan skapa väldigt skrämmande bilder." Bernardo Atxaga

I Biblioteket i P1 idag intervjuades tre spanskbördiga författare (bl a Bernardo Atxaga) om sitt skrivande. Göteborgs bok-och biblioteksmässa som börjar på torsdag har ju tema Spanien i år. Det blir första året på flera som jag inte är där. Jag tror att det är bra. Även om jag har fått så otroligt mycket fin inspiration av författarseminarierna på alla mässår som jag har varit där, så är stämningen ganska hektisk. En massa folk, ljud och dålig luft. Den som vill hålla sig uppdaterad om Bokmässan ska besöka Skriva.net, en blogg som drivs av litteratursjälar och som undertecknad har fått hoppa in och skriva lite för, innan jag tog en paus från allt.

Men tillbaka till Biblioteket: Åh, jag blev förälskad i Nuria Amats sätt att prata; markerat och samtidigt explosivt. Ord som "feminist" och "anarkist" låter mycket vackrare på spanska. Kanske tycker jag det för att den svenska konnotationen är så starkt negativ, jag tänker bara på Göran Persson när jag hör ordet feminism numera, vilket är helt galet eftersom jag har stått längst framme i tågen på 8 mars. Men. Ord och begrepp kan urvattnas om de inte vårdas. Precis som bilder. "Vit som snö" är en bild som ger mig kväljningar, för att inte tala om som "vacker som en dag". Eller kanske inte. Dåligt exempel, det är inte många som säger "vacker som en dag" längre. Kanske kommer det att få sin revival?
De andra urvattnade bilderna däremot. Tror att det är lika mycket ordföljden som orden, just den sammansättningen på det sättet har hörts så ofta att jag till slut inte fäster uppmärksamheten vid varken "vit" eller "snö" utan bara skummar förbi.

Detta om bilder. Men. Här kommer en vacker bild ur boken som jag läser mig till ro med:

"Some people are raised on a hill, others in the valley. Most of us are brought up on the flat. I came to life at an angle, and that's how I've lived ever since."
ur Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

Mmm, visst är det strålande!

Lycka

Hurra! Vi får en hund! En liten svart labrador retriever med massa upptåg och tokglädje i blicken. Längtar tills han flyttar hem.

Handskrivna brev

Skriver du brev? Inte långa mail utan brev skrivna för egen hand på papper, klistrade i kuvert med frimärke på?

För ett tag sedan tog jag upp mitt brevskrivande igen. Det fanns saker jag ville berätta för människor som betyder mycket för mig och det blev inte samma sak att skriva det på datorn. Att skriva brev för hand är att känna det en skriver. Sådant syns inte i ett maskinskrivet mail; pauserna i skrivandet, felskrivningar, bråttomtexten när en bara har fem minuter på sig och bara måste plita ner några rader... En kaffefläck på en sida eller ett färgbyte för att brevskrivarens bläckpenna tagit slut mitt i. Åh, jag älskar de handskrivna breven men jag är rädd att de kommer att dö ut helt.

För några veckor sedan fick jag ett inbetalningskort från Posten som ville att jag skulle betala 32 kr för att jag råkat frankera ett brev med för lågt värde. Jag hade satt på ett frimärke, de krävde två. Jag vet inte hur få gram över de tillåtna 20 som mitt brev vägde, men jag blev arg och lite ledsen. För att. Det var ju inte med flit. Och visst, rätt ska vara rätt, men det kändes som att Posten, förutom alla besparingen de redan har gjort, nu måste mjölka ut varenda krona ur de få handskrivna brev som skickas i detta land.

Från och med nu ska jag dock alltid väga breven, mest för att slippa påminnas om hur sällan det skickas brev nuförtiden.

Lingon, litteratur och loppis

Det är något himla fint med att kunna köpa bra litteratur för ynka fem kronor. Jag gjorde fyra kap idag, Sara Lidmans Nabots sten, P O Enqvists Musikanternas väg, Iris Murdochs A World Child och Toni Morrisons Beloved. Gudars, att hitta Beloved för fem kronor! Det gick inte att låta bli, trots att jag redan har den hemma. Det finns säkert någon i min bokslukarkrets som vill ha den.

Lyssnade på Tendens på P1 nyss, en intervju med Kristina Axén Ohlin, f.d. moderat finansborgarråd i Stockholm som gick in i väggen och fick lämna sitt jobb. Vi är så många som har upptäckt att vi plötsligt står och stirrar grått och att ingenting berör oss längre eller att allt känns för mycket. En kan tycka vad en vill om Axén Ohlins politik (åtminstone gör jag det) men en hel del vettigt om tiden och om att vara duktig blir sagt i den här intervjun.

Mindre modern duktighet, mer rebellisk tantighet! säger jag och sätter tänderna i en plommon(hallon)grotta.

Alice Walkers bok berör mig så djupt. Det är en bok som jag läser till frukost, inte innan jag lägger mig, för att det är mycket hemskt som tas upp och jag föredrar att låta de sakerna ligga och dra i mitt huvud en hel dag än att grubbla över dem på natten. Hon skriver mycket om att återvända till sitt "pagan self", det jag som enligt henne rycktes bort med våld när de vita kristna koloniserade stora delar av världen. Det blev slaveri och slaveriet ledde till självförakt och just detta med självförakt tror jag är så viktigt att ta upp i debatter om varför en del tar för sig av kakan och andra inte gör det. Till exempel varför det finns så få kvinnliga höjdare inom politik- och affärsvärlden. Ett väl uttjatat ämne och ändå så förbannat aktuellt. Fortfarande. (Emmeline Pankhurst vänder sig i sin grav.)

" 'Pagan' means 'of the land, country dweller, peasant' all of which my family was. It also means a person whose primary spiritual relationship is with Nature and the Earth. [...] And Christianity, we were informed, had fought long and hard to deliver us from that. In fact, millions of people were broken, physically and spiritually, literally destroyed, for nearly two millenia, as orthodox Christian Church 'saved' them from their traditional worship of the Great Mystery they perceived in Nature." ur: Anything We Love Can Be Saved av Alice Walker

Med detta citat vill jag på intet sätt påstå att kristendomen är en ond religion eller att de stamreligioner som Walker pratar om, är de enda sanna. Men. Detta att sätta sig över människor. Att diktera villkoren för hur människor ska leva sina liv, att se ner på dem om de inte gör som en själv. Att begära att de ska ta det varsamt sedan och vara tacksamma för varenda liten knivsudd självständighet som man slänger åt dem. Här får ni lite. Håll tyst nu.

Grrrrr! säger jag.

Det har blivit mycket rårörda lingon under de senaste dagarna. Och linsbiffar och kantareller.

Innan jag somnar läser jag Lighthousekeeping. Det kan vara fyrtionde gången jag läser den boken och ändå är den precis lika magisk. Jeanette Winterson är en ständig inspiratör och på hennes hemsida finns det alltid något nytt att upptäcka.