Glasgow

Glasgow. En utsikt inte långt från Glasgow School of Art. Hit reste jag förra året med fickorna fulla av framtidstankar om dragiga fönster, te med mjölk och socker i, hemtrevliga pubar

och pratet

ochspråketochdetskorrandesvängandelivsallvaretsvartablänketiögonen-skrattet som finns i boken Trainspotting av Irvine Welsh. Allt hittade jag här.

Om refuseringsbrev

Här är två, inkomna häromveckan, en vecka efter att jag skickat in mitt manus.

"Hej! Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Från och med september 2009 skickar vi inte längre tillbaka refuserat material. Manuskripten hanteras konfidentiellt och de som inte antas makuleras. Med vänliga hälsningar, Norstedts Förlag"

"Hej Emilie, Tack för att du skickat in ditt manus "Vind" till Natur och Kultur. Som du säkert vet är konkurrensen på bokmarknaden hård och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag! Med vänliga hälsningar, Natur & Kultur"


Himla snabbt jobbat med tanke på att det brukar ta förlagen åtminstone en månad att höra av sig. Det är så svårt med refuseringar. En får tänka Astrid Lindgren och associera vidare - Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Barnen i Bullerbyn, mm, bullar, kanske ska baka, vilken sort, hitta en bra musik att baka till, vart la jag den skivan, vad gör de här skorna här? Sesam!
och sedan... vad är det här för kuvert? Just det, Norstedts, oh well äsch. Nu blir det bullar.

Få höra: Bästa musiken att baka till? Såhär kring jul är jag oförställt förtjust i dova julmelodier, gärna sjungna av någon sober brittisk kör. Och så Edith Piaf, förstås. Raka motsatsen.

Grå dagar, svarta hundar

Hörni. Det har varit plastuselt med uppdateringar på den här bloggen. Jag bugar mig det djupaste och säger förlåt. Och att jag inte kan lova ändring. Men. Jag har aldrig lärt mig att kallprata, så ett bloggande för utfyllnads skull funkar inte för mig.

Här är Sesam på en gräsmatta nära vårt vita betonghus. Det byggs på i huset bredvid så han hittar allt möjligt spännande bland löven - skumgummibitar, gamla snusprillor, arbetshandskar. Allt ska bitas och betygsättas. Favoriterna är nog fortfarande pinnar som är längre än honom själv. Och mina stickade vantar förstås.

Redigt bröd

Det här krutbrödet är en variant av "Fruktbröd med nötter" ur boken Under Valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström, som i övrigt är en helt underbar bok. Fick den i julklapp förra året och den har använts och hämtats inspiration från till otaliga måltider. Det jag tycker är så fint med den här boken (och överhuvudtaget Anna Bergenströms sätt att arbeta med mat) är att den är varierad. Det finns så många olika sorters recept och det används olika kryddor (som tillreds på olika sätt) så att maträtterna får karaktär. Ett recept går att kombinera med ett annat, det går att lägga till och ta bort och fantisera själv. Sedan är jag så tacksam över att de råvaror som används är enkla, även om de piffas upp ibland, men det är inte en lyxartikel på en annan (ge mig ett recept till som innehåller tryffel och svindyr ost och jag ska skälla ut dig) utan mat som de flesta läsare har råd att tillaga.

Så, brödet!

Ingredienser:

4 1/2 dl vetemjöl

1 dl havregryn

1/2 dl vetekross

1 1/2 dl grovt rågmjöl

2 tsk bikarbonat

1/2 dl grovhackad mandel (behöver inte skalas, men sköljas)

1/2 dl linfrön

1/2 dl naturella solroskärnor

1 - 2 dl russin

1 dl mörk sirap

5 dl filmjölk

Gör såhär:

Blanda mjöl, havregryn och bikarbonat först. Fortsätt med alla torra ingredienser och blanda sedan ner sirapen och filmjölken. Häll smeten i en smord och bröad form (smörj gärna med en neutral matolja, t ex. rapsolja).

Grädda i nedersta delen av ugnen i ungefär en och en halv timme på 160 grader.

Låt den ligga i formen en stund innan du stjälper upp den. Förvara i kylskåp.

Valptänder, tjugotimmarsdagar

Det har blivit lite svårt att uppdatera den här bloggen. Jag skyller på valptänderna. De små som borrar sig in i de mjukaste fingerlederna och på den ömtåligaste handledshuden. I soffstoppning, strumbyxor, sänglakan. För att inte tala om skosnören. Gudars!

Mina dygn består numera av tjugo timmars vakenhet och fyra timmars bruten sömn. Jag sover i fåtöljen, vid matbordet, mellan ett valpmål och ett annat. Och när jag får lite tid över (när jag inte är så trött att jag måste sova och när Sesam ligger och sömnsnuttar och ser alldeles otroligt lätthanterlig ut) försöker jag att hinna med skolan.

Mina intellektuella samtal handlar mest om bajspåsar och inkallning. Men. Han är det i särklass finaste och mest lyckobringande. Trots de vassa tänderna.

Tamarind och tempel

Förra året fick jag chansen att för skriva.nets räkning bevaka bokmässan i Göteborg. Ett av de bästa seminarierna som jag var på (som gjorde mig sugen på att läsa en ny författare) var det med den indiska författaren Ambai. Nu har jag lånat hem hennes novellsamling Flod som gavs ut på svenska 2008 och det som gör mig mest glad är att den med Birgitta Wallins tolkning inte känns översatt.

En av mina stora sorger när det gäller litteratur är att jag inte behärskar alla språk i världen. Något väldigt viktigt går förlorat när en text översätts från ett språk till ett annat; ofta är det rytmen, balansen mellan det skarpa och mjuka och de nyanser som bor i varje ord. Ett ord är som ett jordklot, det finns hav och mylla och himmel och sprakande livsformer och det är sådant som går att förnimma i en bok när man läser den på originalspråk men tyvärr försvinner det oftast i översättningen. Där blir ord bara information, byggklossar som inte är värda något i sig annat än att tillsammans utgöra det torn de ska vara.

Går det att förstå världen utanför ens eget språk? Det är en lång diskussion och det finns många intressanta teser om det men jag lämnar dem åt sidan just nu.

Flod. En samling med det mesta av Indien i form av kryddor, maktspel, stor natur, andlighet och vardagsgrubbel. Om du som jag älskar detta land så är det fin bok att fördriva bussresan eller sällskapa lunchen med. Läs inlägget jag skrev om seminariet med Ambai på skriva.net.

Sesam

Nu är han här! Äntligen!!!