Mästerpoet

Om det är något jag kan sakna vissa kvällar så är det lyrikböcker som jag har läst men varit för snål för att köpa. De finns ju på biblioteket och det är annat som behöver läggas pengar på och jag har ju redan läst den... En sådan bok är En fabel skriven på stenar av Marie Lundquist. Hemlånad ett tjugotal gånger på ett år.

Det går inte en vecka utan att någon rad ur hennes dikter dyker upp i mitt huvud, ibland helt lösryckt, andra gånger för att det passar så väl in. Hon är en poet med ett makalöst språkbruk. De två orden i sig är märkliga att sätta bredvid varandra när en pratar om poesi, för är inte alla poeter skickliga ordvirkare? Nja, skulle jag vilja säga. Det handlar förstås om smak, om vad som går rätt in i hjärtkamrarna, men enligt min mening är det mycket poesi som inte förstår sig på sig självt. Poeten verkar har lekt in sig i sin hjärna så till den grad att den inte själv kan se vad den har skrivit. Vilket gör det alldeles olidligt att gå och lyssna på, åh, jag kan räkna upp flera poesiläsningar där jag börjat titta efter nödutgångarna i salen för att det har känts som att jag inte kan med mer.

Men. Marie Lundquist. Som väger varje ord, bär upp det med öppen hand och låter det sedan sväva i luften innan hon plockar upp ett nytt. Det som händer är att orden faktiskt samtalar med varandra, istället för att stå stelt i rader på vitt papper.

Biskop i brand

... men inte alls som på TV. Jag gillar att det ser ut som att fönstren sjunger, som att det hoppar guldnoter ut ur varje vardagsrum. Apropå det där med bränder och förorter och katastrofstämplingar, så tog Medierna i P1 upp hur reportage härifrån har vinklats och vridits på. Programmet har den talande titeln "Tillbaka till bilbränderna".

Att hålla hjärtat helt

... eller något. Hålla orden flödande, modet torrt och cederdoftande. Jag har ett bokmärke som jag fick när jag var liten, ett tunt snidat träark i cederträ som luktar sagor.

Åh. Ännu en refusering, den här gången på mailen:

"Hej, Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning. Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning, Albert Bonniers Förlag"

Jag tänker: Okej, manuset ÄR ofärdigt och en kan ha otur och det finns så många romanutkast att det är som att vinna på Triss att bli läst på riktigt och sedan utgiven. Den där gamla dängan om att inte ge upp, att tro på sig själv, att vara envis (gudars, vad jag kan vara envis, det gäller nästan att hejda sig ibland), hitta nya vägar, hålla hajarna i luften, se till möjligheterna... Ni vet. Kinderägget jag skrev om för några inlägg sedan. Författaren som är både god att läsa, trevlig att titta på och lätt att marknadsföra.

Eller så kanske jag helt enkelt inte platsar i den litterära världen. Hujedamej, den tanken eliminerar jag direkt.

Framåtfötter

Ibland måste en resa sig, skaka av sig allt gammalt och flytta fötterna i en riktning som en inte har gått ännu. Det är det jag planerar att göra. Inte innan jul men efter. Jag har mina funderingar på vart jag ska, men skulle gärna vilja höra vart ni helst tar vägen.
Favoritstäder? Bästa havsklippan/skogsdungen?

MÅNADENS TANT

Härmed startar jag en ny utmärkelse på den här bloggen:

MÅNADENS TANT

för att hylla dem som tar tillvara på sina tantegenskaper istället för att gömma undan dem. Vad är då en tant? Eftersom tanten i mig är en queer sådan är förstås min definition av ordet också åt det könsospecifika hållet. Även om det nog mest kommer att bli kvinnor (i alla åldrar) som lyfts fram. Ni som har sett filmen Venus Boyz vet att inte ens den definitionen ('kvinna') är särskilt hållbar i alla lägen. Men. En tant är någon som jag bestämmer är en tant. Och den som tycker annorlunda får gärna göra det.

December månads tant blir i alla fall författaren och samhällsaktivisten Margaret Atwood. Denna månad syftar tantheten mest på hennes jordliga ålder. Hennes själsliga, skrivande ålder är omöjlig att bestämma och det är det jag älskar med henne. Hon är storögd som en tvååring, bitsk som en trettiosjuåring, klok som en sjuttioåring. I hennes bok om skrivande, Negotiating with the Dead, berättar hon väldigt humoristiskt om hur hon som ung poet sökte sig till små kaféer och svåra litterära sällskap i Ottawa och hur det var svårt att hitta sin väg när det bara fanns två för kvinnor på den tiden; hemmafru eller någon slags ekonom. Atwood, alltid blixtskarp, valde utbildning framför att lägga sin framtid i en karls händer.

Och sedan började hon få texter publicerade (hennes guide för blivande författare på hemsidan är ett läsmåste!) och är nu en högst respekterad författare för sitt sätt att bända och böja på historier och samtidigt hålla läsarens intresse precis där hon vill ha det - i texten, i huvudet. Utöver historieberättandet är hon aktiv i arbetet (det viktigaste!!!) att rädda den här planeten. Både genom tankeväckande artiklar och genom hur hon lever sitt liv. Gå in på hennes hemsida, bo där ett tag.

Julklappar som lyser

Såhär innan julhärjet drar igång på allvar måste jag slänga ut några titlar som har lyst upp mina tågresor/tankar/tisdagsonsdagsbestyr. En bok är alltid en fin julklapp, för det är inte bara en sak utan en dörr till en människas fortsatta liv. Säg det hemmabiosystem eller den bil som kan sägas göra samma sak - förändra, vägleda, sällskapa med en människa, inte bara i två år utan i trettio. Just. Trettio.
Så, om du vill investera i en livshållbar julklapp, lägg de här böckerna på minnet:

Hotel World av Ali Smith
Ali Smith blev uppmärksammad härborta när hon kom ut med (och fick pris för), The Accidental (med den märkliga svenska titeln Jag är allt du drömt), en himlabra bok, men väldigt annorlunda från hennes andra verk. Hotel World kom ut tidigare och enligt min åsikt är den bättre och djärvare. Om någon bok är LIV rakt igenom så är det den här. Jag vet ingen författare som kan börja en roman med ett "Wooohooooo" och faktiskt komma undan med det, till och med göra det genialt.

Pappan och havet av Tove Jansson
Har jag skrivit det förut? Den handlar om mumintroll men lika mycket om varje människas existens och varje levande organisms förhållande till vartannat. Att läsa den här boken är som att hitta hem, här får en vara människa, med tvivel, tysta dagar och hemliga önskningar. Och. En oerhörd kärlek till havet.

Weight av Jeanette Winterson
In all fairness, jag kunde ha skrivit Lighthousekeeping, men där den är kontemplerande, är Weight självransakande. Både ur författarens egen synpunkt (älskar förordet till den här boken) och för den som läser. Weight är en bok i Canongate-serien där olika författare skriver sina versioner av kända myter. Winterson har valt myten om Atlas och Herakles, Atlas som blir straffad av gudarna att hålla upp hela jordklotet, därav namnet på boken. Som alltid i Wintersons böcker finns också ett starkt berättar-jag, i det här fallet en person som försöker att hitta ett sätt att bära tyngden av livet, av de motsättningar som alla människor stöter på. Och sedan, den viktigaste frågan förstås: Måste man bära tyngden? Går det inte att leva utan den?

The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz
Gör dig själv en tjänst och glöm bort de dåliga recensionerna du har läst om den här boken. Den är fantastisk, den är pulserande, den är späckad med våghalsiga svängar i både språk och historia, den har helt underbara karaktärer OCH ett stycke viktig samtidshistoria - den om den Dominikanska Republikens vedemödor under Trujillo, eller El Jefe, som han också kallades.

The Mill on the Floss av Georg Eliot
Kände att jag behövde väga upp de nya böckerna med en riktig tungviktarklassiker. Kanske inte lika läst som Middlemarch av samma författare, men desto större anledning att ge sig på den. Jag läste den här boken förra året och den har inte släppt taget om mig än. Det är en STOR bok både i omfång och i språkbruk, men bli inte förskräckt, Eliot var en av dem som förnyade det engelska litterära språket. The Mill on the Floss är en berättelse om två syskon och deras uppväxt, hur de drivs isär, buntas ihop och alla människor som kommer och går i deras liv. I korthet. Det som grep tag i mig mest var hur Eliot skrev om tiden, att den verkade gå allt fortare (betänk! detta var på 1800-talet!!!) efter industrialismens genombrott. Om en vill läsa en författare som verkligen litar på sin läsare, som tar dig i handen och leder dig genom tiden, prova Eliot. Jag blev biten.

Skrivhörna

Lägg märke till hönsnätet i vänster hörn. Föreställ dig en likadan skiljelinje på andra sidan bordet. Jag sitter mellan två läger; skyddad konst och inspärrade böcker, allt för en gnaglysten hunds skull. Åh, jag har hörselkåpor på mig när jag skriver. Bara för att göra bilden ännu mer absurd.

Glasgow

Glasgow. En utsikt inte långt från Glasgow School of Art. Hit reste jag förra året med fickorna fulla av framtidstankar om dragiga fönster, te med mjölk och socker i, hemtrevliga pubar

och pratet

ochspråketochdetskorrandesvängandelivsallvaretsvartablänketiögonen-skrattet som finns i boken Trainspotting av Irvine Welsh. Allt hittade jag här.

Om refuseringsbrev

Här är två, inkomna häromveckan, en vecka efter att jag skickat in mitt manus.

"Hej! Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Från och med september 2009 skickar vi inte längre tillbaka refuserat material. Manuskripten hanteras konfidentiellt och de som inte antas makuleras. Med vänliga hälsningar, Norstedts Förlag"

"Hej Emilie, Tack för att du skickat in ditt manus "Vind" till Natur och Kultur. Som du säkert vet är konkurrensen på bokmarknaden hård och vi måste därför tacka nej till utgivning. På grund av begränsade resurser kan vi tyvärr inte ge individuell kritik. Vi önskar dig lycka till på andra förlag! Med vänliga hälsningar, Natur & Kultur"


Himla snabbt jobbat med tanke på att det brukar ta förlagen åtminstone en månad att höra av sig. Det är så svårt med refuseringar. En får tänka Astrid Lindgren och associera vidare - Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Barnen i Bullerbyn, mm, bullar, kanske ska baka, vilken sort, hitta en bra musik att baka till, vart la jag den skivan, vad gör de här skorna här? Sesam!
och sedan... vad är det här för kuvert? Just det, Norstedts, oh well äsch. Nu blir det bullar.

Få höra: Bästa musiken att baka till? Såhär kring jul är jag oförställt förtjust i dova julmelodier, gärna sjungna av någon sober brittisk kör. Och så Edith Piaf, förstås. Raka motsatsen.

Grå dagar, svarta hundar

Hörni. Det har varit plastuselt med uppdateringar på den här bloggen. Jag bugar mig det djupaste och säger förlåt. Och att jag inte kan lova ändring. Men. Jag har aldrig lärt mig att kallprata, så ett bloggande för utfyllnads skull funkar inte för mig.

Här är Sesam på en gräsmatta nära vårt vita betonghus. Det byggs på i huset bredvid så han hittar allt möjligt spännande bland löven - skumgummibitar, gamla snusprillor, arbetshandskar. Allt ska bitas och betygsättas. Favoriterna är nog fortfarande pinnar som är längre än honom själv. Och mina stickade vantar förstås.

Redigt bröd

Det här krutbrödet är en variant av "Fruktbröd med nötter" ur boken Under Valnötsträdet av Anna och Fanny Bergenström, som i övrigt är en helt underbar bok. Fick den i julklapp förra året och den har använts och hämtats inspiration från till otaliga måltider. Det jag tycker är så fint med den här boken (och överhuvudtaget Anna Bergenströms sätt att arbeta med mat) är att den är varierad. Det finns så många olika sorters recept och det används olika kryddor (som tillreds på olika sätt) så att maträtterna får karaktär. Ett recept går att kombinera med ett annat, det går att lägga till och ta bort och fantisera själv. Sedan är jag så tacksam över att de råvaror som används är enkla, även om de piffas upp ibland, men det är inte en lyxartikel på en annan (ge mig ett recept till som innehåller tryffel och svindyr ost och jag ska skälla ut dig) utan mat som de flesta läsare har råd att tillaga.

Så, brödet!

Ingredienser:

4 1/2 dl vetemjöl

1 dl havregryn

1/2 dl vetekross

1 1/2 dl grovt rågmjöl

2 tsk bikarbonat

1/2 dl grovhackad mandel (behöver inte skalas, men sköljas)

1/2 dl linfrön

1/2 dl naturella solroskärnor

1 - 2 dl russin

1 dl mörk sirap

5 dl filmjölk

Gör såhär:

Blanda mjöl, havregryn och bikarbonat först. Fortsätt med alla torra ingredienser och blanda sedan ner sirapen och filmjölken. Häll smeten i en smord och bröad form (smörj gärna med en neutral matolja, t ex. rapsolja).

Grädda i nedersta delen av ugnen i ungefär en och en halv timme på 160 grader.

Låt den ligga i formen en stund innan du stjälper upp den. Förvara i kylskåp.

Valptänder, tjugotimmarsdagar

Det har blivit lite svårt att uppdatera den här bloggen. Jag skyller på valptänderna. De små som borrar sig in i de mjukaste fingerlederna och på den ömtåligaste handledshuden. I soffstoppning, strumbyxor, sänglakan. För att inte tala om skosnören. Gudars!

Mina dygn består numera av tjugo timmars vakenhet och fyra timmars bruten sömn. Jag sover i fåtöljen, vid matbordet, mellan ett valpmål och ett annat. Och när jag får lite tid över (när jag inte är så trött att jag måste sova och när Sesam ligger och sömnsnuttar och ser alldeles otroligt lätthanterlig ut) försöker jag att hinna med skolan.

Mina intellektuella samtal handlar mest om bajspåsar och inkallning. Men. Han är det i särklass finaste och mest lyckobringande. Trots de vassa tänderna.

Tamarind och tempel

Förra året fick jag chansen att för skriva.nets räkning bevaka bokmässan i Göteborg. Ett av de bästa seminarierna som jag var på (som gjorde mig sugen på att läsa en ny författare) var det med den indiska författaren Ambai. Nu har jag lånat hem hennes novellsamling Flod som gavs ut på svenska 2008 och det som gör mig mest glad är att den med Birgitta Wallins tolkning inte känns översatt.

En av mina stora sorger när det gäller litteratur är att jag inte behärskar alla språk i världen. Något väldigt viktigt går förlorat när en text översätts från ett språk till ett annat; ofta är det rytmen, balansen mellan det skarpa och mjuka och de nyanser som bor i varje ord. Ett ord är som ett jordklot, det finns hav och mylla och himmel och sprakande livsformer och det är sådant som går att förnimma i en bok när man läser den på originalspråk men tyvärr försvinner det oftast i översättningen. Där blir ord bara information, byggklossar som inte är värda något i sig annat än att tillsammans utgöra det torn de ska vara.

Går det att förstå världen utanför ens eget språk? Det är en lång diskussion och det finns många intressanta teser om det men jag lämnar dem åt sidan just nu.

Flod. En samling med det mesta av Indien i form av kryddor, maktspel, stor natur, andlighet och vardagsgrubbel. Om du som jag älskar detta land så är det fin bok att fördriva bussresan eller sällskapa lunchen med. Läs inlägget jag skrev om seminariet med Ambai på skriva.net.

Sesam

Nu är han här! Äntligen!!!

Bokbuss med hjärta

Har fått veta att Internationella bokbussen här i Göteborg har blivit utnämnd till årets bokbuss. Välförtjänt!!! tycker jag som har haft äran att åka med bussen ut i Göteborgs mer betongbyggda stadsdelar och läsa poesi och hålla i skrivarövningar.
Bokbussen bygger på den vackraste av tankar - att ta litteraturen till platser där människor befinner sig. Särskilt denna bokbuss, som bär med sig titlar på en massa olika språk och dessutom har samma böcker översatta till svenska, för att det ska vara enkelt och roligt att läsa sina favoritromaner på sitt hemspråk och samtidigt lära sig ett nytt.
Att flänga runt från en stadsdel till en annan oavsett väder, att på kort tid låna ut böcker, ställa i ordning så att det är lätt att hitta det en vill ha och ösa ut sin kunskap och sitt tålamod till alla ordhungrande boklånare kräver ork, engagemang och framförallt hjärta och det är något som den internationella bokbussens eldsjälar har mycket av.

November

Nästan all grönska är borta utomhus men mina tomatplantor växer sig större varje dag. Själv drömmer jag allt märkligare saker och har konfronterats med ett oundvikligt faktum: att jag efter elva års trogen vegetarianism återigen kommer att bidra till den o-ordsspäckade köttindustrin: o-miljövänliga, o-humana, o-resurssnåla (hm, inte mycket till ord det där) och o-hälsosamma... Men. Å andra sidan vet jag att denna lilla hund som snart ska bosätta sig hos oss kommer att ge upphov till så mycket glädje och kraft att det är, eh, om inte värt det så i alla fall inte o-värt det...

Enbart KRAV-kött blir det förstås. Och många kilon mindre per månad än vad en genomsnittlig människa av köttätartyp brukar sätta i sig.

Gudars.

Jag laddar inför skolan som börjar på måndag igen och drar ut på de sidorna jag har kvar på senaste Dykes to Watch Out For-albumet. Älskar det! Huvudkaraktären Mo (författaren Alison Bechdels alter ego) som inte kan hålla sig från att kommentera och kritisera precis allt som händer i världen i form av miljöförstöringar, konservativa politiker, hbt-diskriminering. Hennes vänner är alla aktiva i arbetet för en bättre värld, och åh, intrigerna mellan dem, som alltid i en begränsad subkulturell krets där alla har haft ihop det med alla vid en eller annan tidpunkt eller så råkar de falla för samma tjej eller retar gallfeber på varandra genom att bli alltför normativa i sina ickehetero-parförhållanden. Ge mig mer!!!

Underbara seriealbum

Jag är fast, jag är förälskad, förtrollad, förflaxfixerad vid denna serie Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel. Den är smart, sylvass och så hysteriskt rolig att till och med jag, som sällan skrattar högt när jag läser en bok, sitter och vrider mig av fniss i fåtöljen. Har längtat efter att få läsa den här serien och äntligen fanns den på biblioteket, tyvärr bara i de små seriealbumen, inte den stora samlingsboken som också finns. Gå in på Alison Bechdels hemsida så förstår ni vad jag menar.

De små sakernas vardag

Vad finns att göra på en regnmild måndag?

En kan värma sina händer runt en kopp te...

eller ge sig ut och trädspana...

... eller lära sig att sticka en tröja.

Hitta hem

Det är himla fint när en kan hitta hem lite varstans i världen. Senast gjorde jag det i ett omtyckt bokkafé uppe i Umeå där jag utan diskretion plåtade överallt (dock är det här kortet ovan, det bästa, taget av min sambo och medresenär), sörplade soppa och köpte tidningen Horisont. Nog för att jag hade kunnat inhandla både en och tio böcker men det kan jag ju alltid. I alla fall: Bokcafé Pilgatan; ännu en fristad för den ordslukande.

Björkstaden

Visst är det björkar. Visst är det Umeå.