Om det är något jag kan sakna vissa kvällar så är det lyrikböcker som jag har läst men varit för snål för att köpa. De finns ju på biblioteket och det är annat som behöver läggas pengar på och jag har ju redan läst den... En sådan bok är En fabel skriven på stenar av Marie Lundquist. Hemlånad ett tjugotal gånger på ett år.
Det går inte en vecka utan att någon rad ur hennes dikter dyker upp i mitt huvud, ibland helt lösryckt, andra gånger för att det passar så väl in. Hon är en poet med ett makalöst språkbruk. De två orden i sig är märkliga att sätta bredvid varandra när en pratar om poesi, för är inte alla poeter skickliga ordvirkare? Nja, skulle jag vilja säga. Det handlar förstås om smak, om vad som går rätt in i hjärtkamrarna, men enligt min mening är det mycket poesi som inte förstår sig på sig självt. Poeten verkar har lekt in sig i sin hjärna så till den grad att den inte själv kan se vad den har skrivit. Vilket gör det alldeles olidligt att gå och lyssna på, åh, jag kan räkna upp flera poesiläsningar där jag börjat titta efter nödutgångarna i salen för att det har känts som att jag inte kan med mer.
Men. Marie Lundquist. Som väger varje ord, bär upp det med öppen hand och låter det sedan sväva i luften innan hon plockar upp ett nytt. Det som händer är att orden faktiskt samtalar med varandra, istället för att stå stelt i rader på vitt papper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar