lördag 31 oktober 2009
Hitta hem
fredag 30 oktober 2009
De döda kattornas grotta
Så. Kapten Nemos bibliotek. En bok som blivit ett begrepp i mitt huvud redan innan den hamnat i bokhyllan härhemma och som med all säkerhet kommer att fortsätta att veckla ut sig i mina tankar även nu när jag har läst den. Helt enkelt: det handlar om ett utbyte. Två barn i trakten som blivit förväxlade vid födseln och som sedan byts tillbaka, flera år senare. Dessa två barn blir sedan sammanbundna, genom sina livsöden och tidningsrubrikerna om dem och framförallt, genom ett annat barn som skickas till det gröna huset för att hålla en av bortbytingarna sällskap.
Tre barn. Det ena lite äldre, det är Eeva-Lisa, hon har en mamma som det bara viskas om för att hon sägs ha varit otuktig. Eeva-Lisa är Kärleken, både för Johannes (det är honom hon ska hålla sällskap) och för jaget i boken. Johannes och jaget. Jaget och Johannes. Tre barn. Ett mantra: att man antingen är offer, förövare eller bödel. Vem är vad?
Allt handlar om att lägga ihop. Detta är vad jaget i boken inser och upprepar för sig själv, gång på gång, sedan historien har sprungit ifrån honom och han väntar på Kapten Nemos direktiv. Vem är Kapten Nemo? Han är den som skyddar när Människosonen har vänt bort sin uppmärksamhet för att ta hand om någon som har det sämre än en själv.
Alla människor vänder sig bort ifrån jaget, han blir "efterlämnad", inte en gång utan flera. Hans första mamma, hans första pappa, hans mamma efter tillbakabytet, hans Kärlek, till och med kattflickan i de döda kattornas grotta verkar föredra annat sällskap än hans.
Men Johannes. Som jaget delar livsband med. Efterlämnar även han?
Precis som jaget i boken vill jag gå tillbaka till de döda kattornas grotta. Där det sitter ett skelett av en kattflicka och blickar ut. Sedan ska jag bläddra mig igenom historien, innan tillbakabytet skedde och jaget hade en mamma och en säng i det gröna huset och sedan framåt, långt efter, när han försöker att stoppa sin kärlek från att förblöda i vedboden. Ett offer, en bödel och en förrädare. Jag vill veta mer, jag vill läsa om, jag vill lägga ihop.
lördag 24 oktober 2009
torsdag 22 oktober 2009
Hurra!
Shakespeare and Company
onsdag 21 oktober 2009
Catharina Gripenberg
Brevvän, jag lagrar upp med fönsterskrapare.
Det kan börja klia närsomhelst. Och sen blir det kallt.
Hur kallt, vet bara fågeln fisken eller fjärilen.
Jag skulle vara mycket aktsam. Jag skulle inte hålla av dig
som barn håller i katter. Jag skulle tycka om dig som hjortar
löper långt borta över fält, som dun och små bäckar.
Vi skulle mötas så vaksamt att minnet inte skulle kunna komma ihåg det.
Med en gyllene bjällra skulle jag ringa till din lur.
Med en triangel skulle jag klinga på din trapp.
Se, snön är så lätt och den faller upp mot solen,
skulle vi säga, och kunna alla växters namn
att upprepa, jag skulle fråga, du skulle peka,
vi skulle så sådana små frön, sylta och brygga, jag borstade ditt hår,
jag höll i stegen åt dig. Tysta, som bara de som vänt åter kan vara.
Blev det kväll skulle jag gå hem. Du skulle säga
imorgon och gå varmsamt. Månen svävade så mjukt på himlen.
Vi skulle se varandra glimtvis som snöflingor när det är kallt.
Du skulle inte vara säker på om det varit jag.
Jag skulle inte vara säker på om det varit du.
Fågeln fisken och fjärilen skulle undra vart vi tagit vägen
och förgäves ropa Kom och sök.
För älskad kamp
Har cyklat och lyssnat på debatten i Studio Ett i P1 och blivit förfärad över några av de (bakåtsträvande, inåtvända) röster som hörts. Att citera rader som att "förlåt oss" för att kyrkan håller på att förändras till det bättre, PÅ RIKTIGT! Och att prata om att det skulle ställa till med svåra problem gentemot kyrkor i andra länder... Hur långt håller det argumentet? När det handlar om att ta ställning för människors lika värde?
Jag hoppas verkligen att förslaget om att människor av samma kön ska få lika rättigheter att vigas i kyrkan som människor med olika. Att säga nej är att rakt ut och med hög röst skrika att svenska kyrkan som organisation är homofobisk. Vilket vissa delar av den kanske är, men långt ifrån alla. Precis som svenska samhället i övrigt.
lördag 17 oktober 2009
Livet i boktitlar
Är du man eller kvinna?
Girl Meets Boy
Beskriv dig själv
The Little Town Where Time Stood Still
Hur mår du?
Oryx and Crake
Beskriv stället du bor på
Wuthering Heights
Vart skulle du vilja resa?
The World and Other Places
Beskriv din bästa vän
Omega
Vilken är din favoritfärg?
The Color Purple
Hurdant väder är det just nu?
Hejdade, hejdade sken
Vilken är din favoritårstid?
The Falls
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Lyssnerskan
Vad betyder livet för dig?
More Fire
Hurdant är ditt parförhållande?
Ödemjuka belles lettres från en till en
Vad är du rädd för?
Pengar
Dagens aforism
Vintergatan går genom magen
Vilket råd skulle du vilja ge?
Konsten att bota en fanatiker
Hur skulle du vilja dö?
Beloved
Ditt motto
Jag ska ta dig dit
Glitterscenen
När jag läste Den amerikanska flickan, strax efter att den hade fått Augustpriset år 2005, tog det mig ett tag att komma in i boken. Precis som i Glitterscenen hoppas det i kronologin, fram och tillbaka, meningar upprepas, ett historielager läggs över ett annat, det är ett pussel där varje bit ger sin del till helheten och bilden är inte klar förrän sista sidan. Med klar menas inte helt utredd och facitbelagd utan snarare att bilden går att se i sin helhet - hur en tolkar den sen är en helt annan sak.
Nu, när jag dök in i Glitterscenen, var jag beredd. Inte bara det, jag hade saknat Fagerholms sätt att skriva på. Ömsintheten om sina karaktärer, det mytiska draget och detta fullkomligt respektlöst modiga sättet att behandla text på. Jag kan få en slags hisskänsla när jag läser henne, därför att så fort jag tror att jag har fått allt klart för mig så rycks mattan under fötterna och jag faller, rakt ner i ett annat perspektiv. Det är himla uppfriskande!
Monika Fagerholms språkpensel är blodröd, granmörk och glamglittrig. Färger är viktiga, liksom detaljer; i Glitterscenen förekommer bland annat en mask, fjärilsspännen, en Replikbok, två strandhus, ett kassettband, klippta mattrasor, en pistol. Alla har sin betydelse, men ingen av dem tolkas entydigt.
Det som dröjer kvar mest efter att ha läst Glitterscenen är, förutom vänskapsskildringen av Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, känslan av sökandet efter det som är sant.
På omslagets baksida och i många recensioner av boken, har det redan skrivits om hur Fagerholm laborerar med begreppen verklighet och fantasi men jag känner att det uttrycks någon slags hunger efter det där sanna. Det som inte finns, eller som förändras hela tiden, som Maj-Gun också gör, efter att ha haft en stor kroppshydda och levt ett ganska understimulerat liv men som piggat upp människorna i hennes närhet (Suzette, Disponenten), inte ens hon är beständig med sin Replikbok och sitt eviga historieberättande. För hennes egen del är förändringen nog till det bättre men Suzette tycker inte om det, hon vill ha den trygga Maj-Gun, den som finns där för henne, istället för den smala, rödklädda, framgångsrika kvinna som Maj-Gun blir sedan. Och Suzette, hennes ögon. Hur människor fascineras av att de är så stora, som en hel rymd. Också deras lockelse blir obeständig, fantasin blir alldeles för skrämmande verklig, även om en kanske hellre velat hålla kvar i det förra. Det sanna. Det beständiga.
Nu när jag har läst ut den här boken känns det som att historien har etsat sig fast i mina blodådror. Längtar redan tills Fagerholm kommer ut med nästa bok.
fredag 16 oktober 2009
Fredag
Världens finaste sällskap: Maj-Gun Maalamaa med sina "Djiissus!" efter en ösregnspromenad med P1 i öronen.
För att återknyta till ett tidigare inlägg om min kärlek till handskrivna brev.
Ännu bättre när de kommer tillsammans med två handvirkade presenter.
Denna lycka i lila och svart fick jag i posten idag.
torsdag 15 oktober 2009
lördag 10 oktober 2009
Teblomma
Jag har haft lyckan att snubbla över två mycket upplyftande och lärorika podradio-program på P1:s hemsida. Ja, P1, såklart! Det ena är "Konstnären och penningen", ett reportage om skapande människor och ekonomi - ÄNTLIGEN ett program som tagit upp detta på ett rakt sätt! Där intervjuas bland annat författaren Peter Kihlgård om sin inställning till pengar och hur han livnärt sig under åren som skrivande. Det andra programmet, "Författaren som estradör", är en diskussion om hur författare framställs idag. Hemskt intressant och aktuellt; detta med att alla som skriver ska vara som Kinder-ägg är ju något en lätt kan få för sig. Det räcker inte med att skriva bra, viktigt också att vara snygg, hipp, ha vass tunga, vara sportig, folklig, introvert och exhibitionist, ha god inredningssmak osv. i all dödlighet. Båda programmen finns här.
onsdag 7 oktober 2009
Prisad prosa
När jag ändå är inne på priser måste jag rekommendera författaren som fick årets Orange Broadband Prize, Marilynne Robinson. Hennes bok Gilead är verkligen ett bevis på att en bra historia inte behöver vara en sensationsspäckad sådan, att skriva om livet och om människors relationer, att gå djupt in på de minsta solblänk i tillvaron räcker för att göra en alldeles magisk bok. När jag läste Gilead i somras blev jag påmind om LIVET, hur strålande det är att kunna andas.
Och. Imorgon tillkännages årets Nobelpristagare. Trummor och trumpeter. Vem kan det bli?
tisdag 6 oktober 2009
V-ordet
För hopp om alla kvinnors lust och lycka; läs boken The Vagina Monologues av författaren och historiesamlaren Eve Ensler. Kolla också in hemsidan för den brittiska turnén av pjäsen här.
lördag 3 oktober 2009
Tankar om te
Vad har ni för favoritteer?