Hitta hem

Det är himla fint när en kan hitta hem lite varstans i världen. Senast gjorde jag det i ett omtyckt bokkafé uppe i Umeå där jag utan diskretion plåtade överallt (dock är det här kortet ovan, det bästa, taget av min sambo och medresenär), sörplade soppa och köpte tidningen Horisont. Nog för att jag hade kunnat inhandla både en och tio böcker men det kan jag ju alltid. I alla fall: Bokcafé Pilgatan; ännu en fristad för den ordslukande.

Björkstaden

Visst är det björkar. Visst är det Umeå.

De döda kattornas grotta

På väg hem från Umeå läser jag ut Kapten Nemos bibliotek av Per Olov Enquist. Det är en författare som jag beundrar, även om jag bara har läst en bok av honom innan, Livläkarens besök och lyssnat på delar av hans roman Ett annat liv, som sändes i P1 i somras. En del författare är sådana, det räcker med att en ska läsa några meningar av dem för att känna vördnad för deras arbete. Efter Livläkarens besök var jag inte såld och stjärnsjungande, men jag var berörd och det räcker ända fram till nästa bok.

Så. Kapten Nemos bibliotek. En bok som blivit ett begrepp i mitt huvud redan innan den hamnat i bokhyllan härhemma och som med all säkerhet kommer att fortsätta att veckla ut sig i mina tankar även nu när jag har läst den. Helt enkelt: det handlar om ett utbyte. Två barn i trakten som blivit förväxlade vid födseln och som sedan byts tillbaka, flera år senare. Dessa två barn blir sedan sammanbundna, genom sina livsöden och tidningsrubrikerna om dem och framförallt, genom ett annat barn som skickas till det gröna huset för att hålla en av bortbytingarna sällskap.

Tre barn. Det ena lite äldre, det är Eeva-Lisa, hon har en mamma som det bara viskas om för att hon sägs ha varit otuktig. Eeva-Lisa är Kärleken, både för Johannes (det är honom hon ska hålla sällskap) och för jaget i boken. Johannes och jaget. Jaget och Johannes. Tre barn. Ett mantra: att man antingen är offer, förövare eller bödel. Vem är vad?

Allt handlar om att lägga ihop. Detta är vad jaget i boken inser och upprepar för sig själv, gång på gång, sedan historien har sprungit ifrån honom och han väntar på Kapten Nemos direktiv. Vem är Kapten Nemo? Han är den som skyddar när Människosonen har vänt bort sin uppmärksamhet för att ta hand om någon som har det sämre än en själv.

Alla människor vänder sig bort ifrån jaget, han blir "efterlämnad", inte en gång utan flera. Hans första mamma, hans första pappa, hans mamma efter tillbakabytet, hans Kärlek, till och med kattflickan i de döda kattornas grotta verkar föredra annat sällskap än hans.

Men Johannes. Som jaget delar livsband med. Efterlämnar även han?

Precis som jaget i boken vill jag gå tillbaka till de döda kattornas grotta. Där det sitter ett skelett av en kattflicka och blickar ut. Sedan ska jag bläddra mig igenom historien, innan tillbakabytet skedde och jaget hade en mamma och en säng i det gröna huset och sedan framåt, långt efter, när han försöker att stoppa sin kärlek från att förblöda i vedboden. Ett offer, en bödel och en förrädare. Jag vill veta mer, jag vill läsa om, jag vill lägga ihop.

Inspirerad

Jag säger bara Juliette Binoche. Gudars vilken härligt redig brud!

Hurra!

Svenska kyrkans "JA" till likvärdigt äktenskap mellan människor av samma kön ska firas! Även av en som oftast inte rör sig i kyrkosalar. Här är ett vetebröd med en av mina favoritkryddor -kardemumma. Det bästa till teet eller det starka kaffet.

Shakespeare and Company

Sådana här grådagar kan jag längta tillbaka till Paris, mest av allt till Shakespeare and Company. Att stiga in där var att komma hem; där får böckerna trivas och bråkas med varandra, ingen förväntar sig att de ska stå i snörräta rader som på givakt; några ligger ner, några står och samtalar, flera kullerbyttar ut ur hyllorna när de känner för det. Fick svindel när jag var därinne för att ALLT fanns, alla titlar som jag någonsin letat efter härhemma kunde hittas i en eller annan utgåva i denna affär som är mycket mindre i kvadratmeter än de flesta bokhandlarna här i Sverige.

Längst in i affären finns en trappa som leder upp till författarloftet där många beryktade författare har fått sängplats och skrovmål för natten. Det finns en själ i Shakespeare and Company och det är litteratursjälen, den som har hållits vid liv långt innan Sylvia Beach tog sina sista besparingspengar och startade sin boklåda på tjugotalets Paris och som sedan har överlevt både brand och nystart i och med att George Whitman, den nuvarande ägaren, slog upp dörrarna på Rue de la Bûcherie 37.

Om du inte har varit där, åk dit! Och om du inte har läst boken Shakespeare and Company av Sylvia Beach, då har du en fantastisk historia som innehåller stort mod, eccentriska skaparsjälar, besvärliga författare och fina vänskapsband, att vänta.

Fotot är taget av min resekompanjon och skrivande syster Jessi.

Catharina Gripenberg

Det här är en av de finaste dikterna jag vet i Catharina Gripenbergs bok Ödemjuka belles lettres från en till en:

Brevvän, jag lagrar upp med fönsterskrapare.
Det kan börja klia närsomhelst. Och sen blir det kallt.
Hur kallt, vet bara fågeln fisken eller fjärilen.

Jag skulle vara mycket aktsam. Jag skulle inte hålla av dig
som barn håller i katter. Jag skulle tycka om dig som hjortar
löper långt borta över fält, som dun och små bäckar.
Vi skulle mötas så vaksamt att minnet inte skulle kunna komma ihåg det.
Med en gyllene bjällra skulle jag ringa till din lur.
Med en triangel skulle jag klinga på din trapp.
Se, snön är så lätt och den faller upp mot solen,
skulle vi säga, och kunna alla växters namn
att upprepa, jag skulle fråga, du skulle peka,
vi skulle så sådana små frön, sylta och brygga, jag borstade ditt hår,
jag höll i stegen åt dig. Tysta, som bara de som vänt åter kan vara.
Blev det kväll skulle jag gå hem. Du skulle säga
imorgon och gå varmsamt. Månen svävade så mjukt på himlen.
Vi skulle se varandra glimtvis som snöflingor när det är kallt.
Du skulle inte vara säker på om det varit jag.
Jag skulle inte vara säker på om det varit du.
Fågeln fisken och fjärilen skulle undra vart vi tagit vägen
och förgäves ropa Kom och sök.

För älskad kamp

För längesedan bestämde jag mig att om jag någon gång skulle träffa en människa som inte var en kvinna men som jag ändå ville dela resten av mitt liv med, själsligt och juridiskt, så skulle jag ingå registrerat partnerskap. För att. Det är befängt att det finns två olika sorters sätt att bekräfta en och samma sorts kärlek.

Har cyklat och lyssnat på debatten i Studio Ett i P1 och blivit förfärad över några av de (bakåtsträvande, inåtvända) röster som hörts. Att citera rader som att "förlåt oss" för att kyrkan håller på att förändras till det bättre, PÅ RIKTIGT! Och att prata om att det skulle ställa till med svåra problem gentemot kyrkor i andra länder... Hur långt håller det argumentet? När det handlar om att ta ställning för människors lika värde?

Jag hoppas verkligen att förslaget om att människor av samma kön ska få lika rättigheter att vigas i kyrkan som människor med olika. Att säga nej är att rakt ut och med hög röst skrika att svenska kyrkan som organisation är homofobisk. Vilket vissa delar av den kanske är, men långt ifrån alla. Precis som svenska samhället i övrigt.

Livet i boktitlar

Snubblade över Magix Bokbabbels utmaning om att låta boktitlarna en har hemma beskriva en själv. En uppgift som jag måste testa...

Är du man eller kvinna?
Girl Meets Boy

Beskriv dig själv
The Little Town Where Time Stood Still

Hur mår du?
Oryx and Crake

Beskriv stället du bor på
Wuthering Heights

Vart skulle du vilja resa?
The World and Other Places

Beskriv din bästa vän
Omega

Vilken är din favoritfärg?
The Color Purple

Hurdant väder är det just nu?
Hejdade, hejdade sken

Vilken är din favoritårstid?
The Falls

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Lyssnerskan

Vad betyder livet för dig?
More Fire

Hurdant är ditt parförhållande?
Ödemjuka belles lettres från en till en

Vad är du rädd för?
Pengar

Dagens aforism
Vintergatan går genom magen

Vilket råd skulle du vilja ge?
Konsten att bota en fanatiker

Hur skulle du vilja dö?
Beloved

Ditt motto
Jag ska ta dig dit

Glitterscenen

Precis som många andra gick jag och väntade på den här boken. Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Som skrivit starka böcker som Den amerikanska flickan (fristående förstabok om Trakten där också Glitterscenen utspelar sig), Diva och Underbara kvinnor vid vatten. Mycket har sagts om det senaste av hennes verk och jag ska försöka att inte upprepa det men nog måste jag ändå säga att gudars, vilken bok!

När jag läste Den amerikanska flickan, strax efter att den hade fått Augustpriset år 2005, tog det mig ett tag att komma in i boken. Precis som i Glitterscenen hoppas det i kronologin, fram och tillbaka, meningar upprepas, ett historielager läggs över ett annat, det är ett pussel där varje bit ger sin del till helheten och bilden är inte klar förrän sista sidan. Med klar menas inte helt utredd och facitbelagd utan snarare att bilden går att se i sin helhet - hur en tolkar den sen är en helt annan sak.

Nu, när jag dök in i Glitterscenen, var jag beredd. Inte bara det, jag hade saknat Fagerholms sätt att skriva på. Ömsintheten om sina karaktärer, det mytiska draget och detta fullkomligt respektlöst modiga sättet att behandla text på. Jag kan få en slags hisskänsla när jag läser henne, därför att så fort jag tror att jag har fått allt klart för mig så rycks mattan under fötterna och jag faller, rakt ner i ett annat perspektiv. Det är himla uppfriskande!

Monika Fagerholms språkpensel är blodröd, granmörk och glamglittrig. Färger är viktiga, liksom detaljer; i Glitterscenen förekommer bland annat en mask, fjärilsspännen, en Replikbok, två strandhus, ett kassettband, klippta mattrasor, en pistol. Alla har sin betydelse, men ingen av dem tolkas entydigt.

Det som dröjer kvar mest efter att ha läst Glitterscenen är, förutom vänskapsskildringen av Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, känslan av sökandet efter det som är sant.

På omslagets baksida och i många recensioner av boken, har det redan skrivits om hur Fagerholm laborerar med begreppen verklighet och fantasi men jag känner att det uttrycks någon slags hunger efter det där sanna. Det som inte finns, eller som förändras hela tiden, som Maj-Gun också gör, efter att ha haft en stor kroppshydda och levt ett ganska understimulerat liv men som piggat upp människorna i hennes närhet (Suzette, Disponenten), inte ens hon är beständig med sin Replikbok och sitt eviga historieberättande. För hennes egen del är förändringen nog till det bättre men Suzette tycker inte om det, hon vill ha den trygga Maj-Gun, den som finns där för henne, istället för den smala, rödklädda, framgångsrika kvinna som Maj-Gun blir sedan. Och Suzette, hennes ögon. Hur människor fascineras av att de är så stora, som en hel rymd. Också deras lockelse blir obeständig, fantasin blir alldeles för skrämmande verklig, även om en kanske hellre velat hålla kvar i det förra. Det sanna. Det beständiga.

Nu när jag har läst ut den här boken känns det som att historien har etsat sig fast i mina blodådror. Längtar redan tills Fagerholm kommer ut med nästa bok.

Fredag

Världens finaste sällskap: Maj-Gun Maalamaa med sina "Djiissus!" efter en ösregnspromenad med P1 i öronen.


För att återknyta till ett tidigare inlägg om min kärlek till handskrivna brev.
Ännu bättre när de kommer tillsammans med två handvirkade presenter.
Denna lycka i lila och svart fick jag i posten idag.

K Special om Gunnel Wåhlstrand. Och nu: Skavlan.

Poesi. Papayarosa.

"Earth is the blue ball with the winning number on it."

ur: Weight av Jeanette Winterson

Teblomma

Det är så mycket som händer. Rågbröd i ugnen, ambulanssirener utanför, Nobelprisregn och ros och ris och rödbetsrynkor åt gårdagens utdelning. Är det bara jag som tycker att det luktar lite... för mycket smör om årets fredspris? Nog för att jag var helt över-mig-lycklig när Barack Obama blev framröstad som president men nu har vi ju hurrat, hela världen och vi har berättat omochom igen hur bra vi tycker att det är att någon förnuftig människa äntligen tagit över rodret på detta jätteskepp som är USA... Är det inte dags att lugna sig lite och låta den gode presidenten få sköta sitt jobb?

För det måste han ju. Och. Kanske är det där krutet bör ligga istället för att resa runt för att fiska hem OS-arrangemang och statyer?

Sedan, när jobbet är gjort eller åtminstone har fortskridit ett tag, då kan vi applådera och ösa konfetti. Säga inte bara att vi hoppas att han ska förändra utan att han faktiskt har gjort det. För det vill vi ju. Åtminstone jag. En president som självaste Toni Morrison har ställt sig bakom och uttalat att han är en "vis människa" måste ju ha en hel del vett bakom det där charmleendet.

Och sedan. Nobelpriset i litteratur. Jag kan bara säga att jag är tokglad över att ha hela Herta Müllers samlade författarskap att se fram emot att läsa, eftersom jag inte har läst en enda av hennes böcker. Av det lilla jag fick höra på radio och läsa i Göteborgs-Posten, tror jag att jag kommer att bli helt såld på hennes sätt att skriva. Firar Herta Müller här, med en teblomma:

Jag har haft lyckan att snubbla över två mycket upplyftande och lärorika podradio-program på P1:s hemsida. Ja, P1, såklart! Det ena är "Konstnären och penningen", ett reportage om skapande människor och ekonomi - ÄNTLIGEN ett program som tagit upp detta på ett rakt sätt! Där intervjuas bland annat författaren Peter Kihlgård om sin inställning till pengar och hur han livnärt sig under åren som skrivande. Det andra programmet, "Författaren som estradör", är en diskussion om hur författare framställs idag. Hemskt intressant och aktuellt; detta med att alla som skriver ska vara som Kinder-ägg är ju något en lätt kan få för sig. Det räcker inte med att skriva bra, viktigt också att vara snygg, hipp, ha vass tunga, vara sportig, folklig, introvert och exhibitionist, ha god inredningssmak osv. i all dödlighet. Båda programmen finns här.

Prisad prosa

Nu har årets Man Booker Prize-vinnare korats; Hilary Mantels bok Wolf Hall. Som tillgiven läsare av engelskspråkig litteratur försöker jag att hålla mig uppdaterad och läsa pristagarböckerna och det är sällan jag blir besviken. Förra året var det The White Tiger av Aravind Adiga som vann Booker-priset, en smart och vass skildring av Indien, osentimental men ändå förbannat rörande, berättad ur en mördares perspektiv. Är väldigt nöjd med att Booker-priset höjer sin statistik i könsfördelningen på pristagare i och med årets vinnare. Det har ju varit lite sådär genom åren (en anledning till att Orange Broadband Prize instiftades, ett initiativ av skrivande kvinnor för skrivande kvinnor). Läs mer om The Man Booker Prize här.

När jag ändå är inne på priser måste jag rekommendera författaren som fick årets Orange Broadband Prize, Marilynne Robinson. Hennes bok Gilead är verkligen ett bevis på att en bra historia inte behöver vara en sensationsspäckad sådan, att skriva om livet och om människors relationer, att gå djupt in på de minsta solblänk i tillvaron räcker för att göra en alldeles magisk bok. När jag läste Gilead i somras blev jag påmind om LIVET, hur strålande det är att kunna andas.

Och. Imorgon tillkännages årets Nobelpristagare. Trummor och trumpeter. Vem kan det bli?

V-ordet

Jag måste tipsa om en bok som jag läste förra året. Det är en samling monologer som har framförts i en massa olika länder och som skapat ramaskri för att ja, det är det en fitta gör. Och dessutom flera och dessutom i alldeles underbart vackra och skrämmande berättelser hämtade från världens alla kontinenter, om en kroppsdel som finns mellan var och varannan människas ben.
För hopp om alla kvinnors lust och lycka; läs boken The Vagina Monologues av författaren och historiesamlaren Eve Ensler. Kolla också in hemsidan för den brittiska turnén av pjäsen här.

Tankar om te

Det är en särdeles fin dag att dricka te på. De kinesiska teerna har vackrast burkar men för att vara ärlig så blir det mest Earl Grey i mina koppar. Starkt och mörkt som granbark. Just nu med en klick honung. Och. Ju större mugg desto bättre.

Vad har ni för favoritteer?

Äntligen

Yes! Där kom det. Regnet.

Vid sidan om rån och riksbanker

Om jag hade fått önska skulle det har varit regn idag. Jag skulle ha bäddat ner mig med Glitterscenen av Monika Fagerholm, mitt pågående stickprojekt och en bunt näsdukar. Jo. Det är ju höst.

I somras skrek jag efter soliga dagar men åh, just idag hade det varit fint med lite gråhet. Istället är luften fantastiskt äppelfrisk och flämtkall och solen lägger guldkonturer till och med på bilarna.

Att slåss mot utmattning är att göra det med kroppen som både vapen och sköld. Idag önskar jag att mitt pansar var lite tjockare, att världen inte var kristallskarp utan med något mildare kanter.