Hopp

Det finns hopp om grönt...

storslingrande...

och smårufsigt...

även när en bor i en stad.

Hej och hå, kexchoklad.

Med båda fötterna i skaparsnåret

I blocket framför mig står två frågor skrivna med stora bokstäver:
VAD BETYDER DET ATT KONTRAKTET ÄR BLANKT?
och
VEM ÄR SOLVEIG STRÅHLE?

Jag bläddrade tillbaka i mina tidigare inlägg och upptäckte att jag inte har skrivit om det som jag faktiskt har hävdat att den här bloggen ska syssla med, nämligen skrivandet. Mitt eget och andras. Okej. Lite av andra människors skapande har det blivit.
När det gäller mitt eget är det just nu lite som att cykla på en väldigt lång och rak väg; tappert håller jag fast vid hoppet om att snart, SNART kommer jag att vara nära målet, inte långt kvar nu, bara några meter till…

Gudars gröt.

Nu har jag börjat växla uppåt. Orden blir till smågrus under mina fingrar och jag slänger dem ifrån mig, ut, allt ska ut. I början var det mer som att tugga på kola. Låta sirapen kleta in sig i tänderna, låta orden dras ut och få ny form. Nu är det bara grus och knappande fingrar.
Jag skriver detta i Word i samma rapidtempo för att jag är arg på Blogger som gör att jag ännu en gång inte har kunnat logga in efter kl. 21. Detta får bli en efterkonstruktion och när det gäller ord så är det något jag ogillar. Alla ni som har läst ett igenom ett av era egna brev som blivit liggande i mer än en vecka vet vad jag menar. För mig är ord färskvara. Jag vill att de ska ut innan de hinner härskna och få vita hinnor över sig.

Det börjar bli dags att åka hem också. Till det andra hemmet, till min sambo som jag saknar som en dåre. Varje vistelse härborta har en sällsam skönhet för en som är van vid spårvagnsgnissel. Men. När jag är här själv så är jag också själv. I mer än en vecka har jag gått upp själv, ätit frukost själv, jobbat själv, ätit middag själv, gått och lagt mig – själv. Det medför att när jag cyklar in till stan och ser en annan människa så känner jag igen mig i den och det är lite så jag tänker mig att det måste ha varit för vandrarna, som levde för längesedan. Att efter att bara ha sett träd och slätter och smakat på blåkalla nätter och vrålhungersdagar, så är en annan människa den största tryggheten en kan stöta på. Någon att göra upp en eld med och dela historier.
Jag blir mycket gladare över att träffa människor när jag är härborta. De blir just människor, inte stolpar på två ben som en ska försöka ta sig förbi i stadsrusningen.

Innan jag åker till Göteborg tänker jag i alla fall bli klar med den här omskrivningen. Nummer fyra. Fler lär det bli men dem ids jag inte tänka på nu.

Och. Jag VET, mitt P1-lyssnande är på gränsen till besatthet. Men jag måste bara ösa guld över att det sänds debatter och författarsamtal från Bok-och biblioteksmässan. DYGNET RUNT.

I Bokradion, som finns här.

Hej och hå.

Hösteld

Det brinner i kakelugnen om kvällarna. Nu har jag köpt nya stickor också (den storlek som tyvärr inte fanns att hitta på loppis, som annars är bästa stället att stickfynda) så att jag kan uppfylla min del av den tantbild som jag tycker så mycket om.

Och. Jag har hittat ett ekologiskt och beroendeframkallande godis. Glutenfritt, vegetariskt OCH utan E-tillsatser. Lycka! Det heter Ekorrens Ekologiska Smågodis och finns här och i skrivande stund i min mun. Mmm.

I OBS i P1 debatteras det om de svenska bibliotekens framtid. En debatt som är både viktig och som gör ont. Precis som många är jag rädd för den utveckling som går åt det hållet att bara topplisteböckerna finns att låna i biblioteken på mindre orter (förutom de som drivs av eldsjälar som orkar stå emot). Mainstream-böckerna som innehåller Mia Törnblom-kurer och blodiga badkar är ju den enda litteratur som i vilket fall som helst går att få tag på i snabbköpen. Jag stod inne på Coop Xtra idag och letade ivrigt bland titlarna IFALL jag skulle ha den stora turen att hitta Monika Fagerholms Glitterscenen. På riktigt, vad väntade jag mig?

Detta med marknadskrafter. Fast i min ordlista heter det "marknadsmakter" istället. Kraft är något explosivt och oregerligt. De som är helt för att släppa "marknadskrafterna" fria vill gärna tala om marknaden som en naturkraft som inte går att rå på. "Marknadsmakt" handlar om något annat; om olika makter som slåss för att få oss att konsumera mest av deras varor. Men också om vår makt som konsumenter. Vi måste också slåss, fast vissa platser borde väl vara frizoner från sådant? Till exempel biblioteken.

Marianne Steinsaphir, Ordfront förlags redaktör, uttryckte i sitt debattinlägg i OBS att biblioteket är "en plats att lita på." Himla vackert sagt, tycker jag och det går helt i linje med de ord som jag satt och skissade på för mig själv när jag lyssnade på programmet. För mig är biblioteket:

Värme

Lugn

Kunskap

Andrum

En plats att sitta ostört på, länge (till skillnad från kommersiella kaféer)

Trygghet

Ro

Empati

Äventyr

En plats som talar till det högsta i varje människa

Fyll på med fler, vetja!

På min cykeltur in till staden andades jag in hinkvis med höstluft och tänkte att nu, nu mår jag bra. Det är såhär det ska vara - lite kämpigt med motvind och förbipasserande traktorer men samtidigt muskelberusande friskt och utsikten strålande vacker.

Om kvällarna har jag kokat kola på alla kilon plommon som går att plocka från trädet utanför. Jag mixtrar och trixar för att få ihop det perfekta receptet och när jag har gjort det, tänker jag publicera det här.

Ta vara på dig, oavsett om du är en tant eller trendguru (eller både och).

Fantasin är granne med rädslan

"Fantasin är granne med rädslan, som kan skapa väldigt skrämmande bilder." Bernardo Atxaga

I Biblioteket i P1 idag intervjuades tre spanskbördiga författare (bl a Bernardo Atxaga) om sitt skrivande. Göteborgs bok-och biblioteksmässa som börjar på torsdag har ju tema Spanien i år. Det blir första året på flera som jag inte är där. Jag tror att det är bra. Även om jag har fått så otroligt mycket fin inspiration av författarseminarierna på alla mässår som jag har varit där, så är stämningen ganska hektisk. En massa folk, ljud och dålig luft. Den som vill hålla sig uppdaterad om Bokmässan ska besöka Skriva.net, en blogg som drivs av litteratursjälar och som undertecknad har fått hoppa in och skriva lite för, innan jag tog en paus från allt.

Men tillbaka till Biblioteket: Åh, jag blev förälskad i Nuria Amats sätt att prata; markerat och samtidigt explosivt. Ord som "feminist" och "anarkist" låter mycket vackrare på spanska. Kanske tycker jag det för att den svenska konnotationen är så starkt negativ, jag tänker bara på Göran Persson när jag hör ordet feminism numera, vilket är helt galet eftersom jag har stått längst framme i tågen på 8 mars. Men. Ord och begrepp kan urvattnas om de inte vårdas. Precis som bilder. "Vit som snö" är en bild som ger mig kväljningar, för att inte tala om som "vacker som en dag". Eller kanske inte. Dåligt exempel, det är inte många som säger "vacker som en dag" längre. Kanske kommer det att få sin revival?
De andra urvattnade bilderna däremot. Tror att det är lika mycket ordföljden som orden, just den sammansättningen på det sättet har hörts så ofta att jag till slut inte fäster uppmärksamheten vid varken "vit" eller "snö" utan bara skummar förbi.

Detta om bilder. Men. Här kommer en vacker bild ur boken som jag läser mig till ro med:

"Some people are raised on a hill, others in the valley. Most of us are brought up on the flat. I came to life at an angle, and that's how I've lived ever since."
ur Lighthousekeeping av Jeanette Winterson

Mmm, visst är det strålande!

Lycka

Hurra! Vi får en hund! En liten svart labrador retriever med massa upptåg och tokglädje i blicken. Längtar tills han flyttar hem.

Handskrivna brev

Skriver du brev? Inte långa mail utan brev skrivna för egen hand på papper, klistrade i kuvert med frimärke på?

För ett tag sedan tog jag upp mitt brevskrivande igen. Det fanns saker jag ville berätta för människor som betyder mycket för mig och det blev inte samma sak att skriva det på datorn. Att skriva brev för hand är att känna det en skriver. Sådant syns inte i ett maskinskrivet mail; pauserna i skrivandet, felskrivningar, bråttomtexten när en bara har fem minuter på sig och bara måste plita ner några rader... En kaffefläck på en sida eller ett färgbyte för att brevskrivarens bläckpenna tagit slut mitt i. Åh, jag älskar de handskrivna breven men jag är rädd att de kommer att dö ut helt.

För några veckor sedan fick jag ett inbetalningskort från Posten som ville att jag skulle betala 32 kr för att jag råkat frankera ett brev med för lågt värde. Jag hade satt på ett frimärke, de krävde två. Jag vet inte hur få gram över de tillåtna 20 som mitt brev vägde, men jag blev arg och lite ledsen. För att. Det var ju inte med flit. Och visst, rätt ska vara rätt, men det kändes som att Posten, förutom alla besparingen de redan har gjort, nu måste mjölka ut varenda krona ur de få handskrivna brev som skickas i detta land.

Från och med nu ska jag dock alltid väga breven, mest för att slippa påminnas om hur sällan det skickas brev nuförtiden.

Lingon, litteratur och loppis

Det är något himla fint med att kunna köpa bra litteratur för ynka fem kronor. Jag gjorde fyra kap idag, Sara Lidmans Nabots sten, P O Enqvists Musikanternas väg, Iris Murdochs A World Child och Toni Morrisons Beloved. Gudars, att hitta Beloved för fem kronor! Det gick inte att låta bli, trots att jag redan har den hemma. Det finns säkert någon i min bokslukarkrets som vill ha den.

Lyssnade på Tendens på P1 nyss, en intervju med Kristina Axén Ohlin, f.d. moderat finansborgarråd i Stockholm som gick in i väggen och fick lämna sitt jobb. Vi är så många som har upptäckt att vi plötsligt står och stirrar grått och att ingenting berör oss längre eller att allt känns för mycket. En kan tycka vad en vill om Axén Ohlins politik (åtminstone gör jag det) men en hel del vettigt om tiden och om att vara duktig blir sagt i den här intervjun.

Mindre modern duktighet, mer rebellisk tantighet! säger jag och sätter tänderna i en plommon(hallon)grotta.

Alice Walkers bok berör mig så djupt. Det är en bok som jag läser till frukost, inte innan jag lägger mig, för att det är mycket hemskt som tas upp och jag föredrar att låta de sakerna ligga och dra i mitt huvud en hel dag än att grubbla över dem på natten. Hon skriver mycket om att återvända till sitt "pagan self", det jag som enligt henne rycktes bort med våld när de vita kristna koloniserade stora delar av världen. Det blev slaveri och slaveriet ledde till självförakt och just detta med självförakt tror jag är så viktigt att ta upp i debatter om varför en del tar för sig av kakan och andra inte gör det. Till exempel varför det finns så få kvinnliga höjdare inom politik- och affärsvärlden. Ett väl uttjatat ämne och ändå så förbannat aktuellt. Fortfarande. (Emmeline Pankhurst vänder sig i sin grav.)

" 'Pagan' means 'of the land, country dweller, peasant' all of which my family was. It also means a person whose primary spiritual relationship is with Nature and the Earth. [...] And Christianity, we were informed, had fought long and hard to deliver us from that. In fact, millions of people were broken, physically and spiritually, literally destroyed, for nearly two millenia, as orthodox Christian Church 'saved' them from their traditional worship of the Great Mystery they perceived in Nature." ur: Anything We Love Can Be Saved av Alice Walker

Med detta citat vill jag på intet sätt påstå att kristendomen är en ond religion eller att de stamreligioner som Walker pratar om, är de enda sanna. Men. Detta att sätta sig över människor. Att diktera villkoren för hur människor ska leva sina liv, att se ner på dem om de inte gör som en själv. Att begära att de ska ta det varsamt sedan och vara tacksamma för varenda liten knivsudd självständighet som man slänger åt dem. Här får ni lite. Håll tyst nu.

Grrrrr! säger jag.

Det har blivit mycket rårörda lingon under de senaste dagarna. Och linsbiffar och kantareller.

Innan jag somnar läser jag Lighthousekeeping. Det kan vara fyrtionde gången jag läser den boken och ändå är den precis lika magisk. Jeanette Winterson är en ständig inspiratör och på hennes hemsida finns det alltid något nytt att upptäcka.

Saftiga veganscones

Att mixtra till sconesrecept är något av en hobby. Det har blivit så, för många morgnar utan bröd hemma eller kvällar när en har velat ha något nybakat med marmelad till. Det här receptet ger extra saftiga scones eftersom det är riven zucchini i.

Du behöver:

En 5 cm lång bit zucchini, skalad och fint riven

50 g mjölkfritt margarin

2 tsk bakpulver

1/2 tsk vaniljsocker (uteslut om du vill ha salta scones)

1/2 tsk salt

3 1/2 dl vetemjöl

1/2 dl grovt rågmjöl

en handfull linfrön

1 1/2 dl havremjölk

Baka såhär:

Sätt på ugnen på 250 grader. Se till att ha smort en plåt eller lägg bakplåtspapper på.

Blanda alla torra ingredienser först; vetemjöl, rågmjöl, bakpulver, vaniljsocker, linfrön och salt.

Skär sedan ner margarinet och smula sönder det med fingrarna. Fettet ska inte vara helt finfördelat, det får gärna bli en liten klump här och var.

Vänd i den rivna zucchinin och till sist mjölken. Bli inte förskräckt om degen är kletig! Hellre lite för kletigt än snustorrt, det ger luftiga scones.

Bred ut degen i två runda kakor (se ovan) på plåten. Skåra kakorna tvärsöver så att de är uppdelade i fyra delar vardera.

Grädda i ugnen i tio minuter. Skär isär och njut!

Kvällsmat: Veganscones, hemmagjord plommonkräm med havremjölk, en rejäl kopp starkt te och hemkokt plommonmarmelad.

Plommon och skogslycka

Vad är viktigare än tystnaden?
Just nu kan jag inte komma på något. För mig är tystnad ro, att få sjunka ner i sig själv och värmas där, att ta emot varje stund som den kommer, utan förtidsplanering eller larmande väckarklockor. Det är så viktigt att få lyssna på tystnaden. När jag är i Göteborg tänker jag inte så mycket på ljuden. De finns där, ibland rispar de hörselgångarna med metallklanger och fylleskrik men det är först när jag kommer hit, omgiven av stolta tallar och stor himmel som jag förstår vad ljuden gör med mig. De stympar. De stjäl min ro och min röst. Härborta kan jag höra mig själv andas.



På vägen hit lyssnade jag inte på tystnaden utan på Sara Paborns sommarprat. Jag har inte läst hennes debutroman Släktfeber än, men den står på listan. Däremot har jag nu hört hennes sommarprat två gånger och kan tänka mig en tredje. För att. Hon berättar om skrivandet. På det lustfyllda, förälskade sättet som en skapande människa gör. Inte bara det. Hon berättar också om sin egen historia som inte är en rak marmortrappa upp till framgång utan som har tagit år och förtvivlan och förlorat hopp. Det gör nog ofta det. Skapandet är nog väldigt sällan självklar om en väger in allt annat som ekonomisk trygghet, utbildning, vänner, familj... Andra saker som en vill uppleva i livet eller som kanske ställer sig i vägen, som en sjukdom eller en flytt. Eller om en råkar glömma att betala in för CSN-lånet och får en fetingsmäll på 200 kr plus de pengar som en redan ska betala. Jag tror inte någon i regeringen förstår att det inte är garanterat att en har en lön på minst 20000 kr i månaden bara för att en har läst flera år på universitet.

I alla fall, du som har missat detta förträffliga sommarprogram kan fortfarande lyssna på det här.

En mil är det från tågstationen hit till det röda huset. Jag har varken bil eller körkort så jag går. Yes. Med packning, ofta flera kilo tyngre än vad jag tänkt från början. Det går bra. Särskilt nu när jag har investerat i en liten dragkärra att sätta skalbaggeryggsäcken på. Värre blir det nog på vintern, om snön kommer ymnigt som den fortfarande kan göra häruppe. Men. Jag har viljan.
När jag kom fram plockade jag frukt som ska kokas till marmelad och äppelmos imorgon. Middag blev ett glas vin och en krämig vegansk kantarellsoppa gjord på egenplockade kantareller, havregrädde, vitlök och torkade örter. Mmm.

Har börjat läsa Alice Walkers Anything We Love Can Be Saved. Hon är författaren som har skrivit den underbara boken The Color Purple. I Anything We Love... berättar hon om sin egen aktivism och om hur författare kan hjälpa till att göra världen bättre.

Cykla mera

Det tar en halvtimme för mig att cykla in till Göteborgs stads centrum. Trettio minuter i höstvind, människovimmel, våg- och dalbana. Jag förstår att fler inte cyklar. Det är bekvämt att åka bil. Det är också det enda det är. Varken miljövänligt, billigt eller hälsosamt. Ibland önskar jag att vi kunde få se en bild av hur det kommer att se ut när avgaserna har frätt sönder hela vårt vackra ozonparaply. Inte bara höra skräckbilden utan att också få se den, uppspikad på varenda eviga reklampelare som annars skyltar med glamm och glansiga ben. Detta att vara lite bekväm får sådana enorma konsekvenser. Snälla, cykla mera! Möt höstvindarna med hela kroppen. Möt människors blickar när du cyklar förbi dem istället för att svära åt dem bakom bilratten.

Häromdagen hörde jag på radio att trafiken på detta lands vägar tydligen har ökat igen, efter

en "svacka" när den ekonomiska krisen bröt ut. Att biltrafiken återigen är på uppgång presenterades som en glad nyhet. Som om vi plötsligt kommit så långt i vårt arbete för att bromsa den globala uppvärmningen att vi nu kan hurra för att det åks mer bilar och släpps ut mer gifter i naturen.

Näej, jag säger bara CYKEL!

Imorgon bär det iväg till Värmlands skogar och fält igen.

Platsen där tiden står still

Vid den här kyrkan brukar jag sitta en gång i veckan och vänta på min terapisession. Oberoende av vilken tid på dygnet det egentligen än är, så visar klockan tio över två. Det är ganska fint. Lite som Narnia, att oavsett vilka inre strider som än utkämpas hos min psykolog, så har det inte förflutit en enda sekund när jag har kommit ut.

Idag ska jag ta tag i boken. Igen.

Varats kluvenhet.

Inte blod...

men blåbär.



Det blev en paj idag. För att inviga hösten på och fira det faktum att på en söndag går det bra att lägga sig i sängen igen, efter att en har gått upp.


Jag jobbar på att inte stressa. Det kräver aktivt arbete och medvetenhet i orkanformat. För att illustrera: Jag kan få för mig att jag till exempel ska ta en långpromenad. Så långt är allt fint. Sedan kan jag titta i kylskåpet och inse att jag behöver handla. Handla + långpromenad. På vägen ut minns jag att jag borde lämna tillbaka en bok på biblioteket, svara på ett mail, betala en räkning, dammsuga golvet och skriva på min roman. I den ordningen. Sedan gör min kropp precis vad en utbränd kropp gör: Den slår BAKUT.


Detta är ett råd: Försök att bara göra en sak om dagen. Lyckas du med fler saker, gratulera dig själv. Om du inte har lyckas med något annat, så har du iallafall öppnat ögonen och gjort världen den enorma tjänst att du har tittat på den idag
med. Ibland är det det enda som krävs. Att man tittar.
Att världen blir sedd.


Till sist: Några underbara böcker. Att läsa dem är en lycka, att dessa människor har skrivit dem är ett mirakel:
Lighthousekeeping av Jeanette Winterson (Fyrväktaren på svenska)
Beloved av Toni Morrison
Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
To the Lighthouse av Virginia Woolf (Mot fyren)
The God of Small Things av Arundhati Roy (De små tingens gud)

Vi börjar med Lugn

Såhär när en ny blogg invigs känns det viktigt att göra det rätt. Därför börjar jag med Kristina Lugn; svensk poet, dramatiker och visdomsförmedlare. Det är alltid bra att börja med Kristina Lugn. Oavsett om det gäller en dagsstart eller en ny vändning i livet. Under sommaren medverkade hon i P1:s program Allvarligt talat, som fortfarande går att lyssna på, här på nätet. Det är mänskligheten, modet och sättet som hon klär sig i ord som jag tycker så mycket om hos Kristina Lugn. I Allvarligt talat svarar hon på tre lyssnarfrågor om livet. Klokt, vackert och vemodigt vilsamt.

Jag är en hängiven P1-lyssnare. Det betyder att jag lagar mat till P1, äter mat till P1, sitter på balkongen och tar in sol medan jag lyssnar på P1 och får P1-abstinens om jag inte har tillgång till radio. Det är fantastiskt fint och ett beroende som jag inte på några villkor vill bli av med.

Förutom att lagaätaplaneramatslukasolskuragolvdrickate till P1 har jag nu, när jag äntligen har börjat lära mig att sticka (en livslögn jag har gått och dragits med, ett staket satt runt mina stackars yllesprittande fingrar, är att jag är en människa som Sysselsättningen Stickning inte går väl ihop med) kunnat lägga till ännu en aktivitet att göra medan jag andas in röster och rejäla kunskapskallsupar genom radiovågorna. Yes!

Jag efterlyser bra sticktips och trevliga länkar till min nyupptäckta hobby. Om du vet några, skriv!

Sedan är det förstås böckerna. Dem läser jag inte när jag har radion på men väl så ofta annars. Just nu är det Joyce Carol Oates The Faith of a Writer som tar upp mina tankar. Alla som skriver kan nog känna igen sig i den, åtminstone gör jag det. Huvudslitandet, isolationen och den hisnande balansgången tiotusen meter ovanför sitt eget förnuft. Läs den, du med.