Vid den här kyrkan brukar jag sitta en gång i veckan och vänta på min terapisession. Oberoende av vilken tid på dygnet det egentligen än är, så visar klockan tio över två. Det är ganska fint. Lite som Narnia, att oavsett vilka inre strider som än utkämpas hos min psykolog, så har det inte förflutit en enda sekund när jag har kommit ut.
Idag ska jag ta tag i boken. Igen.
Varats kluvenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar