Glitterscenen

Precis som många andra gick jag och väntade på den här boken. Glitterscenen - och flickan hon går i dansen med röda gullband av Monika Fagerholm. Som skrivit starka böcker som Den amerikanska flickan (fristående förstabok om Trakten där också Glitterscenen utspelar sig), Diva och Underbara kvinnor vid vatten. Mycket har sagts om det senaste av hennes verk och jag ska försöka att inte upprepa det men nog måste jag ändå säga att gudars, vilken bok!

När jag läste Den amerikanska flickan, strax efter att den hade fått Augustpriset år 2005, tog det mig ett tag att komma in i boken. Precis som i Glitterscenen hoppas det i kronologin, fram och tillbaka, meningar upprepas, ett historielager läggs över ett annat, det är ett pussel där varje bit ger sin del till helheten och bilden är inte klar förrän sista sidan. Med klar menas inte helt utredd och facitbelagd utan snarare att bilden går att se i sin helhet - hur en tolkar den sen är en helt annan sak.

Nu, när jag dök in i Glitterscenen, var jag beredd. Inte bara det, jag hade saknat Fagerholms sätt att skriva på. Ömsintheten om sina karaktärer, det mytiska draget och detta fullkomligt respektlöst modiga sättet att behandla text på. Jag kan få en slags hisskänsla när jag läser henne, därför att så fort jag tror att jag har fått allt klart för mig så rycks mattan under fötterna och jag faller, rakt ner i ett annat perspektiv. Det är himla uppfriskande!

Monika Fagerholms språkpensel är blodröd, granmörk och glamglittrig. Färger är viktiga, liksom detaljer; i Glitterscenen förekommer bland annat en mask, fjärilsspännen, en Replikbok, två strandhus, ett kassettband, klippta mattrasor, en pistol. Alla har sin betydelse, men ingen av dem tolkas entydigt.

Det som dröjer kvar mest efter att ha läst Glitterscenen är, förutom vänskapsskildringen av Suzette Packlén och Maj-Gun Maalamaa, känslan av sökandet efter det som är sant.

På omslagets baksida och i många recensioner av boken, har det redan skrivits om hur Fagerholm laborerar med begreppen verklighet och fantasi men jag känner att det uttrycks någon slags hunger efter det där sanna. Det som inte finns, eller som förändras hela tiden, som Maj-Gun också gör, efter att ha haft en stor kroppshydda och levt ett ganska understimulerat liv men som piggat upp människorna i hennes närhet (Suzette, Disponenten), inte ens hon är beständig med sin Replikbok och sitt eviga historieberättande. För hennes egen del är förändringen nog till det bättre men Suzette tycker inte om det, hon vill ha den trygga Maj-Gun, den som finns där för henne, istället för den smala, rödklädda, framgångsrika kvinna som Maj-Gun blir sedan. Och Suzette, hennes ögon. Hur människor fascineras av att de är så stora, som en hel rymd. Också deras lockelse blir obeständig, fantasin blir alldeles för skrämmande verklig, även om en kanske hellre velat hålla kvar i det förra. Det sanna. Det beständiga.

Nu när jag har läst ut den här boken känns det som att historien har etsat sig fast i mina blodådror. Längtar redan tills Fagerholm kommer ut med nästa bok.